kursiv
Det går på rutin nu.
Det gör inget längre, det finns inget som är längre.
Jag är van nu, att vakna upp med blod om mina händer.
Ibland häller jag salt på, mest för att jag ska inse smärtan.
Och sen kunna förstå att min hjärtesorg är så jävla mycket starkare än smärtan av saltet i mina sår.
Jag vill bara sluta, sluta att vara.
Var jag något någonsin?
Var jag någons? Var det någon som älskade mig?
Mitt hjärta slår inte längre, jag känner ingenting.
Det bränner i min själ, men i min kropp är jag helt tom.
Jag skär mig för att få öppna sår på min kropp, då kan min själ flyga ut.
Sen är jag fri. Fri från min kropp.
Det låter så frestande, döden.
Upp till den vackra himmelen, där vill jag vara.
/- sara bohlin
Jag skulle kunna dö för dig
Det var känslan jag älskade, av att känna huden dela sig under rakbladet.
Smärtan som dämpade alla andra smärtor.
För några minuter kunde jag vara fri från allt, fri från dig.
Ibland så ångrar jag mig, men oftast inte. Ibland så ångrar jag att jag träffade dig, men oftast inte. Du brukade vara den ända som dämpade mina smärtor.
Nu var det inte så längre, och skulle kanske aldrig bli igen.
The Perishers spelades på min iPod och allt var som vanligt. Varje kväll gjorde jag samma sak, för att dölja allt. Ingen märkte och ingen såg, någonsin. Kvällen blev natt och allt bara fortsatte, tills jag somnade.
Att vakna på morgonen var värst, att vara medveten om det. Det var aldrig en mardröm, det var precis som förra morgonen. Tomt, svart och kallt.
Jag drog upp mig ur sängen och började klä på mig. Kollade in i min spegelvägg som täckte hela min stora vägg mot dörren. Mina kinder var bleka och ögonen hade röda kanter. Jag var levande fast jag var död.
Det hjälpte att le, fick tillbaka krafter då.
Inte mycket men tillräckligt för att göra mig klar till den största utmaningen.
Skolan.
Det var en kall tidig torsdagsmorgon i november, allt var fruset och eländigt.
Med korta raska steg gick jag mot skolan.
Vi hade matte som första lektion och det gjorde mig lättad. Där kunde jag försvinna in i en värld som jag förstod, det var lätt för mig. Matten hade aldrig vart ett problem, det var det lättaste för mig.
Min dag i skolan gick fort och innan jag hunnit lägga en tanke på dig så slutade vi. Jag hade inte sätt dig idag, du kanske var sjuk. Hela klassen gick mot våra skåp, alla var lyckliga och skrattade. Jag skrattade också, det gjorde jag alltid.
Men mitt hjärta stannade plötsligt, skrattet försvann.
Där stod du, med ryggen mot mitt skåp och blicken mot mig.
Jag visste inte hur jag skulle bete mig längre, så jag ignorerade dig.
Drog fram nycklarna ur mina jeans och höll upp nyckeln.
- Hej. Sa du.
- Hej.
Det var med darrig röst jag fick fram hälsningen. När jag kollade upp igen var du borta. Jag vände mig om för att se vart du tagit vägen men du var helt borta.
Så fort jag bara kunde försvann jag ut ur skolan, för att inte stöta på dig igen.
Mitt hjärta slog fortfarande jätte fort.
Vad skulle jag ta mig till? Varför blev det så?
Jag var helt hjälplös, visste inte hur jag skulle andas normalt. Mina lungor tycktes bli mindre, mina andningar blev snabba och korta.
Jag var tvungen att stanna och böja mig ned. Höll armarna om min mage och blundade.
Allt jag såg var minnen. Minnen av oss sittandes på ett berg med bara kärlek runt oss.
Minnet av din doft och dina läppar som viskade i mitt öra ’’ jag skulle kunna dö för dig ’’
Mitt hjärta och min kropp klarade inte mer, och jag spydde.
Aldrig hade jag känt mig så tom. Jag hostade ut det sista och spottade.
Mitt huvud snurrade och jag kunde inte se skarpt.
En drog av lidande fyllde mitt huvud, jag kunde inte göra någonting åt det.
Trots mina andningsproblem och värken i hjärtat kunde jag inte stanna i närheten av skolan, kunde verkligen inte.
Jag rätade på mig och började gå hemåt. Mina föräldrar skulle inte komma hem förrän imorgon.
Efter en lång ångestfylld vandring genom skogen var jag hemma utanför mitt underbara hus vid slutet av vår gamla gråa gata. Det var som jag hade lämnat det, löven låg i stora högar på gräsmattan. Jag andades in så långt jag kunde, men mina lungor hade tryckt ihop sig mot mina revben och jag började hosta.
Jag låste upp och gick in, gick ner i källaren och in i mitt varma rum.
Det luktade lakris efter mina doftljus som stod utspridda över hela mitt rum, doften gjorde mig lugn och på något sätt fann jag hopp i min dystra närvaro.
Jag satte mig på min säng och kollade in i min fondvägg, den var mitt mästerverk.
Under förra jullovet hade jag målat dansande änglar på min vägg mitt emot min säng.
Dom var lyckliga och så vackra. Varje gång jag la min blick på dem tändes det ett litet ljus i mitt hjärta.
Jag hade fått flera pris för den, den hade vart omslags bild på flera tidningar.
Den var som en symbol för lycka i mitt liv.
Längst ner på kanten av bilden stod det skrivet en text i silver.
’’ Hopp står att finna, även i de mörkaste tiderna ’’
Jag fann mig själv sitta och le på min säng, kanske var det för att jag visste att något bra snart skulle hända. Jag skulle snart bli lycklig.
Stämningen i min kropp byttes snabbt över till lycka fylld med hopp och kärlek.
Jag smsade min bästa vän för att mest höra av mig till henne, vi hade inte pratat på en vecka. Vilket var väldigt olikt oss två.
’’ Jag älskar dig ’’
Det var allt jag skrev. Det var allt jag kände för att skriva.
Tillslut gick jag ut och satte mig på min yttertrappa. Den var kall men min kroppsvärme värme snabbt upp fläcken jag satt på.
Jag drog upp ett cigarettpaket ur min ficka och tände en cigarett. Nikotinet spred sig i kroppen på mig och jag blev lugn och skön. Allt var bra just den stunden.
Röken drogs in i mina lungor och jag blåste ut med ansiktet riktat mot himmelen.
Fem svarta bilar hann åka förbi min gata medans jag satt och rökte på min trappa, jag såg det som ett sorts täcken. Visste bara inte vad.
Jag skakade bort tankarna och fimpade min cigarett under skon.
Direkt när jag kom in låste jag min ytterdörr, jag hatade att vara i källaren när den var upplåst.
Jag var gick ner till mitt rum igen och kopplade in min iPod i min stora stereo, satte på högsta volym med The Perishers och bara njöt av att vara ensam. Trots mina glada tankar om livet så satte jag mig på sängen, drog av mig mina jeans tills jag satt där i bara trosor och linne och frös.
Jag hade stängt av värmen i mitt rum så jag satte på mina doftljus.
Lampan släckte jag också, det ända ljuset som fanns i mitt rum var skenet från mina ljus och texten på min fondvägg.
Utan att undra varför så drog jag fram den lilla plåtburken under min kudde, öppnade den och tog upp mitt vassaste rakblad.
Det var torkat blod på den vassa delen och jag började le.
Varje sekund som går.
Varje sekund utan dig.
För varje sekund så dör jag mer och mer.
Det får mig att frukta framtiden.
Jag kan inte styra framtiden, men framtiden kan styra mig.
Jag lät dig aldrig älska mig igen.
/-Sara Bohlin
sarabohlin
jag hostar upp kvarglömda minnen.
mina vingar är trasiga av mina flykter från dina slag.
mina tårar spicker som glas i marken.
jag är allergisk mot tröst
jag springer men står kvar på samma ställe.
mina rop dör ut innan dom lämnat mina läppar.
jag dör men jag lever ändå.
ord
jag hatar adjektiv.
för det förklarar hur.
jag undviker verben.
för det blir alltid i dåtid för mig.
jag vill inte se substantiven.
för de finns där vad jag än gör.
Finns det ingen mening för mig?
/- sara bohlin
början på något som ska föreställa en bok om mig
Det har sagts att den sorligaste saken man någonsin kommer möta,
Är vad som kunde varit.
Men hur är det med dig som blivit ställd mot vad som var?
Eller vad som kanske aldrig kommer vara?
Eller det som inte längre kan vara?
Att välja rätta vägen är aldrig enkelt.
Det är ett beslut vi fattar med bara våra hjärtan som leder oss.
Men ibland hittar vi vår väg till något bättre.
Ibland slåss vi igenom ångesten och samvetskvalen av våra misstag, vår illvilja och vår avundsjuka.
Och skammen vi känner för att vi inte är människorna vi var ämnade att vara.
Och det är då vi hittar vår väg till något bättre...
Eller något bättre hittar vägen till oss.
Kapitel 1 - Sara
Tänk dig en liten flicka, drygt två år.
Bruna stora ögon och brunt lockigt, hår ungefär till axlarna.
Hon har på sig gråa/lila mjukis byxor och likadan tröja.
En barbiedocka med avklippt hår hänger löst i hennes hand.
I den andra har hon en kit-kat kaka som har smällt lite.
En pojke springer förbi henne i hallen där hon står.
Han knuffar till henne så hon ramlar omkull och slår huvudet i väggen.
Flickan reser sig upp igen och trycker på huvudet på hennes Barbie.
Hon är van vid att pojken gör så och hon bryr sig inte så mycket längre.
Pojken kommer tillbaka och drar henne i håret.
Hon skriker till men han drar bara mer och mer.
Tårarna börjar rinna ner från hennes kind och lämnar hennes ansikte i riktning mot marken.
Pojken knuffar till flickan igen och denna gång slår hon huvudet i en av krokarna på väggen.
Hon ramlar ihop som en säck nedför väggen och hennes bakhuvud ömmar.
Flickan känner sig så ensam och undrar varför han gör så mot henne.
Hon känner en längtan efter en speciell doft.
Doften av mamma, rökdoften.
Flickan går runt i lägenheten där hon befinner sig för att leta efter sin mamma.
Mamman sitter i köket och röker. Pappan sitter bredvid och han röker också.
Hon försöker få kontakt med hennes mamma, men mamman bara skriker åt henne att gå.
Flickan vet inte varför hennes mamma beter sig så argt men det har vart så på senaste tiden.
Det ringer på dörren och hon springer snabbt dit för att öppna.
Utanför dörren i den kalla svalen står två mörkklädda män och en tant med en beige rock.
Flickan vänder sig om och ser sin mamma springa i mot henne.
Dörren smälls igen och väggarna vibrerar och ekot från smällen verkar aldrig ta slut.
Hon håller hårt med händerna för öronen och börjar skrika för att överösta ekot.
Skriken övergår till tystnad och tårarna forsar.
Hennes värld blir helt suddig av vattnet i ögonen och hon blinkar till, droppar rinner.
Tänk er den flickan.
Den flickan är jag - Sara.
/- sara bohlin
lycka står att finnas även i de mörkaste tiderna
oberoende & älskad 
beroende av att vara älskad
en miljon tankar i ditt huvud
håll styr på dom och le samtidigt
paniken växer och du kramar om lappen i handen
prasslet får dig att tänka på det som står på den
du stänger ögonen och biter dig i hårt i underläppen
sen öppnar du ögonen och går in i klassrummet
andas ut och försvinner bland dom
nu är du här igen
sara bohlin
tro aldrig att ni lekte med mig
för det har ingen makten till att göra
jag vet var jag står och vad jag behöver
det tuffaste är att tag i saker man la åt sidan för länge sen
att kolla tillbaka och veta att man inte är klar
att man aldrig kmr vara klar med det
för det kmr vara med dig genom hela livet
allt du gör allt du säger finns alltid kvar
det finns alltid ngn där ute som aldrig glömmer
allt du trott på kan förloras så snabbt , det kan hända fastän du ser på
du vågar inte se det i ögonen
du kmr aldrig våga
jag är en öppen person , en sjukt öppen person
men ni kan aldrig säga
- vi känner dig sara , vi vet
ni känner mitt yttersta skal
och det gör ni kanske genom att läsa min blogg
men tänk efter , känner ni mig verkligen ?
nej
och jag kmr aldrig låta er känna mig , kmr aldrig låta er såra mig
för ni är inte värda det alls
inte någon av er
ingen människa på vår jord är värd att känna en person helt
okänt inre , osårbart yttre
allt ni säger , bra och dåliga saker
det gör mig bara starkare , för varje gång ni öppnar era munnar med orden som kmr
dom får mig bara att inse hur ni är mer och mer
bra och dåliga
som regndropparna mot min panna spricker våran relation
den var djup som havet vi seglade över
lika speciell som varje sommar morgon
men inte lika stark som klippan på vår ö
först nu kan jag se att det kanske aldrig kmr bli desamma igen
men det var en himla bra tid vi hade
lev vidare för tiden står inte still
/- sara bohlin
ni är föralltid älskade av en del av mig
mitt
Det är mitt hjärta du tar.
Det är mitt hjärta du har makt över.
Det är mitt hjärta du gör sönder.
Det är mitt hjärta du tar.
Det går sönder bit från bit.
Det är mitt hjärta du har makt över.
Fast du vet inte om att du gör det.
Om du visste hade du fortsatt då?
/- sara bohlin
odlad ur hat
panik
usch vad jag ogillar den,
känslan utan slut
det är lustigt hur ens liv kan gå från perfekt till katastofalt
om du får ett problem kan du inte fixa det utan då ska allt rasa!
mitt liv är som ett torn som behöver alla sina byggstenar.
försvinner en rasar allt
det gör att antingen mår jag super bra eller så mår jag piss
seriöst , ska det verkligen behöva vara så?
ska man verkligen inte kunna få må måttligt bra?
jag är fortfarande kär i en kille som inte har några som helst planer att börja gillar mig igen.
jag har en bästa vän som sa, alltid vi sara , genom alla tider. oj vad hon försvann fort asså
falska människor som brukade snacka skit om mig blir mina vänner , tror dom
och dom som jag verkligen litade på och trodde gott om visar sig vara motsatsen
min älskade syster har flyttat en miljard min härifrån
min pappa låssas om att jag inte finns längre, han säger säkert till alla sina vänner att jag är hans brorsbarn eller ngt
hoppas han har det kul där i stockholm! jag menar vem behöver kärlek när man har pengar?
tog det som ett tecken idag när min svenskalärare sa att vi skulle skriva en bok omsigsjälv i svenskan!
min lär ju bli positiv!
hej jag heter sara , mina föräldrar gillar mig inte så jag hamna i fosterfamilj när jag var 2,5 ! och innan dess bodde jag på barnhem.
mina syskon har alla bott på ungdomshem för dom var allmänt kriminella?
socialen säger att dom '' trodde att dom hade lyckats '' med mig tills jag åkte in akuten medvetslös av all sprit?
uppdraget misslyckat? får ni lönesänkning nu eller. förlåt mig då
fast allt detta gjorde mig så stark! ingen kan såra mig.
nästan ingen, bara du
du, den personen som gjorde hela mitt liv perfekt
och det är inte så att jag behöver dig mer än jag vill ha dig! utan jag älskar dig verkligen
har aldrig sagt det till en kille förut , trodde aldrig jag skulle det
trodde inte att ngn kille var bra nog för mig , trodde inte att ngn var värd att höra dom tre orden.
jag menar , dom orden fick jag aldrig höra av min mamma lr pappa.
mina fosterföräldrar dränker mig med kärlek , men asså dom får ju lön för mig?
kan jag lita på ngt dom säger?
en bonus på 20 000 ifall ni får sara att må bra ! yaay
herregud jag låter så ynklig!
nu ska jag socca mig lite ( vara social )
Om världen hatar er, kom då ihåg att den har hatat mig före er.
/- sara bohlin
igen
foto:sara bohlin ©
- hur mår du?
- jag mår bra.
-säkert?
-ja !
-okej
ett vanligt samtal när någon spelar vän.
varför fråga frågan om man inte kan ta svaret.
är det bara ett försök att bry sig eller vill ni bara håna en?
''jag mår bra''
jag får nog säga det 100 gånger per dag.
men ändå är det ingen som hör att när orden kommer ur min mun darrar rösten.
det gör den för att lögnen är så stor.
nej , jag mår inte bra.
verkligen inte.
så fråga mig igen bara.
vill ni verkligen veta vad jag har i huvudet?
vill ni verkligen veta hur mina tankar är?
jag vill bara ställa mig under en gatu-lykta och skrika.
bara skrika ut allt som jag innerhåller.
bara få den där jävla gatu-lyktan att fatta smärtan i min kropp.
hatad av sina föräldrar.
övergiven av dom närmaste.
sviken av hoppet.
dödad av tankarna.
hatad av livet.
varför , varför varför varför varför?
varför vill ni se mig lida så här!?
är jag inte eran dotter ?
borde ni inte älska mig ?
finns det ingen lag som säger att ens föräldrar borde gilla deras barn lite iallafall ?
jag har så många frågor och jag önskar jag kunde få svar på en av dom iallafall.
bara en så skulle jag leva på det livet ut.
varför älskar ni inte mig mamma?
varför bor jag inte hos er ?
vad hände med pappa och varför var han aldrig hemma ?
varför minns jag den dagen så starkt ?
den spelas upp i mitt minne varje natt som en obehaglig mardröm.
jag är bara en simpel människa.
ett fosterbarn.
ta mig och få en mardröm på köpet.
hur orkar ni när jag knappt orkar med mig själv?
om jag bara fick en chans till skulle jag ge er den där dottern ni alltid drömt om.
jag kan ge er allt jag har.
jag vill bara kunna kalla er mamma och pappa.
för det hann jag aldrig göra.
jag kan inte kalla henne mamma som inte är min mamma.
jag kan inte kalla han pappa som inte är min pappa.
för då hade det inte vart rätt.
och jag vill bara att allt ska bli rätt nu.
ni säger att ni älskar mig men hur ska jag kunna veta?
jag känner mig inte älskad och det borde man vell om man är älskad.
jag är så trött på alla tomma löften som stoppas in i mitt huvud.
trött på allt som livet ger.
jag är som ett stearin-ljus.
nu dör jag långsamt och ni ser bara på.
varför ser ni bara på?
är ni för rädda för att lyfta upp mig?
känns bara som jag sattes på denna jord som en test-människa.
hur långt kan man gå?
jag vill bara fösvinna, fort och diskret.
bara inte komma till skolan på måndag.
en extra ledig stol som ni kan lägga upp fötterna på.
skulle ni ens märka något?
ibland tvivlar jag verkligen.
allt snurrar bara runt i en krets.
jag hoppas att allt ska bli bättre när det bara går tillbaka till det gamla och fortsätter.
om och om igen.
kanske är det bara meningen att det ska vara så för vissa människor.
vissa kanske helt enkelt inte är gjorda för att få uppleva äkta lycka *
så , hur mår du ? ©
/- sara bohlin
hurtful
The one thing you find that makes you completely happy... the one thing you cant live without. Once you find your moral fiber, you continue to chase after and do whatever it takes to help your moral fiber.
You are my moral fiber.
vf låter allt så mycket bättre på engelska?
funderar starkt på att skriva alla mina personliga texter på engelska, det låter så djupt då.
jag vill så hemskt gärna få dig att förstå hur jag tänker.
vill få dig att fatta hur mycket jag älskar dig.
bara dig!
It was a foolish game I played
And it's a fool's faith coming mistakes I made
Once I had it right it was all too late.
jag har aldrig sårat någon såhär tror jag?
jag älskar dig så otroligt mycket , kan inte fatta vad jag tänkte
har inte kunnat sova en hel natt utan att ha tänkt på det.
det misstaget
jag ångrar , det misstaget jag aldrig kommer göra om.
ge mig en chans till
förlorar jag dig förlorar jag allt
vad hände med förlåtelsen?
'' You don't know what you got till you're missing it a lot
I had to go throw it away ''
/- sara bohlin
sekund
varje sekund som går
varje sekund utan dig
för varje sekund så dör jag mer och mer
det får mig att frukta framtiden
jag kan inte styra framtiden , men framtiden kan styra mig
jag kommer aldrig låta dig älska mig igen
/- sara bohlin
det är
jag andas ut rostiga spikar som har låssnat från min insida.
jag hostar upp kvarglömda minnen.
mina vingar är trasiga av mina flykter från dina slag.
mina tårar spicker som glas i marken.
jag är allergisk mot tröst
jag springer men står kvar på samma ställe.
mina rop dör ut innan dom lämnat mina läppar.
jag dör men jag lever ändå.
mitt liv är perfekt med en twist
/- sara bohlin
en saknad
du räddade mig alltid från mig själv , rebecka
alla tårar vi delat, du hade mig jag hade dig
jag spillde ut min kärlek på ditt bord
/- sara bohlin
jag är så mycket starkare nu , 08 ©
Ett Liv , livet att alltid känna det.
Ett liv där det alltid finns . Det liv du är fast i.
Fast i sitt egna fängelse fast i sin egna värd.
Mardrömmen ingen drömt , mardrömmen som är din vardag.
Känslan som förföljer dig. Känslan som alltid finns där. Känslan av obehag , känslan av hopplöshet.
Känslan som sitter fast i din skugga
Livet du måste leva.
Lev eller dö!
Dunkandet inom dig . Dunkandet ingen märker.
Gråten som kommer men som ingen ser. Ingen ser för den är inom dig.
Inom dig där ingen ser , där är du den du är , den enda som är den du är.
Ögonen som ser glada ut, ögonen som svider , ögonen som glittrar , glittrar över viljan att dö. Ögonen som gråter , gråtet för att ni ska förstå det livet du lever , det liv du alltid kommer leva.
Ryck upp dig gå vidare , Det vidare som inte finns.
Det vidare som bara är ett ord.
Ditt liv kommer alltid vara detsamma.
Samma smärta , samma hat , samma skrik , samma ilska till varför du är född .
Varför ska du behöva leva det livet någon annan förstört?
Knivarna du gömmer knivarna du använder när ingen ser.
Knivarna som blir allt rödare å rödare .
Knivarna som skär dig knivarna som hugger .
Hugger i dig varje gång du tänker varje gång du är vaken, varje gång du pratar varje gång du går varje gång du andas .
Livet ingen vill leva, livet du lever *
/- sara bohlin ©
skriven 07 ,
min lärarare började lipa och visade andra lärare, då slutade jag skriva sånthär i typ ett år.
för jag söker inte uppmärksamhet när jag skriver , jag söker inte tröst.
jag vill bara veta om det finns ngn som känner samma smärta
©
/- sara bohlin ©
sviken av hoppet ©
foto:sara bohlin ©
- hur mår du?
- jag mår bra.
-säkert?
-ja !
-okej
ett vanligt samtal när någon spelar vän.
varför fråga frågan om man inte kan ta svaret.
är det bara ett försök att bry sig eller vill ni bara håna en?
''jag mår bra''
jag får nog säga det 100 gånger per dag.
men ändå är det ingen som hör att när orden kommer ur min mun darrar rösten.
det gör den för att lögnen är så stor.
nej , jag mår inte bra.
verkligen inte.
så fråga mig igen bara.
vill ni verkligen veta vad jag har i huvudet?
vill ni verkligen veta hur mina tankar är?
jag vill bara ställa mig under en gatu-lykta och skrika.
bara skrika ut allt som jag innerhåller.
bara få den där jävla gatu-lyktan att fatta smärtan i min kropp.
hatad av sina föräldrar.
övergiven av dom närmaste.
sviken av hoppet.
dödad av tankarna.
hatad av livet.
varför , varför varför varför varför?
varför vill ni se mig lida så här!?
är jag inte eran dotter ?
borde ni inte älska mig ?
finns det ingen lag som säger att ens föräldrar borde gilla deras barn lite iallafall ?
jag har så många frågor och jag önskar jag kunde få svar på en av dom iallafall.
bara en så skulle jag leva på det livet ut.
varför älskar ni inte mig mamma?
varför bor jag inte hos er ?
vad hände med pappa och varför var han aldrig hemma ?
varför minns jag den dagen så starkt ?
den spelas upp i mitt minne varje natt som en obehaglig mardröm.
jag är bara en simpel människa.
ett fosterbarn.
ta mig och få en mardröm på köpet.
hur orkar ni när jag knappt orkar med mig själv?
om jag bara fick en chans till skulle jag ge er den där dottern ni alltid drömt om.
jag kan ge er allt jag har.
jag vill bara kunna kalla er mamma och pappa.
för det hann jag aldrig göra.
jag kan inte kalla henne mamma som inte är min mamma.
jag kan inte kalla han pappa som inte är min pappa.
för då hade det inte vart rätt.
och jag vill bara att allt ska bli rätt nu.
ni säger att ni älskar mig men hur ska jag kunna veta?
jag känner mig inte älskad och det borde man vell om man är älskad.
jag är så trött på alla tomma löften som stoppas in i mitt huvud.
trött på allt som livet ger.
jag är som ett stearin-ljus.
nu dör jag långsamt och ni ser bara på.
varför ser ni bara på?
är ni för rädda för att lyfta upp mig?
känns bara som jag sattes på denna jord som en test-människa.
hur långt kan man gå?
jag vill bara fösvinna, fort och diskret.
bara inte komma till skolan på måndag.
en extra ledig stol som ni kan lägga upp fötterna på.
skulle ni ens märka något?
ibland tvivlar jag verkligen.
allt snurrar bara runt i en krets.
jag hoppas att allt ska bli bättre när det bara går tillbaka till det gamla och fortsätter.
om och om igen.
kanske är det bara meningen att det ska vara så för vissa människor.
vissa kanske helt enkelt inte är gjorda för att få uppleva äkta lycka *
så , hur mår du ? ©
/- sara bohlin
rubrik
jag är en flicka
en flicka som älskar att leka poet
jag lever kvar i barndomens vackra stunder
den tiden kommer jag aldrig glömma *
/- sara bohlin
K Ä R L E K ©
Vi måste härifrån fort och smärtfritt.
om jag hade haft möjlighet hade jag tagit med dig fort fort.
för du är det enda jag behöver för att leva på denna förstörda jord.
du är mina andetag och mina steg.
jag vet inte om jag älskar dig med jag skulle aldrig tvivla på att säga det till dig.
för du får mig att må bra och varje gång du ser på mig kittlar det i varenda cell i kroppen.
du är och kommer alltid vara den jag förknippar med kärlek.
det är inte något jag kan ändra på.
hade allt vart enklare om jag bara slutade?
hade jag kunnat det?
du ser mig som ingen annan. och när jag är som svagast bryr du dig som mest.
du är perfekt.
K Ä R L E K
jag skulle kunna prata om dig tills mina ord tog slut.
för jag hittar aldrig ett slut på saker jag älskar med dig*
/- sara bohlin ©
unknown ©
min kropp är benig och min hy är blek.
ni tänker er en ful flicka.
en som inte borde vara nära er. ni blir äcklade och knuffar mig åt sidan.
jag går tillbaka och ni går iväg.
jag uppfattar världen som grym och oförstående.
men jag lever kvar och blir stark
starkare och starkare för varje knuff.
en ful blek flicka.
nej, en stark ful blek flicka
/- sara bohlin ©
jag vill ©
jag vill vara modig
jag vill vara fri
jag vill vara stark
jag vill vara flickan jag va
älska mig precis som du sa
/- sara bohlin ©
