Blodets makt

 

01.08.09.

Kära dagbok, jag vet verkligen inte vad jag ska göra med allt.  Har ju inte skrivit här på ett långt tag, så jag kan ju ge dig en snabb förklaring på läget.

Jag har inte slutat med mitt självskadebeteende, allt blir bara svårare och svårare. Mina tabletter hjälper inte längre och allt blir bara mörkare för mig. Idag vaknade jag inte förrän fem på eftermiddagen, hade missat en hel dag i skolan. När jag sover så tänker jag inte och då slipper jag tankarna om döden, som är så frestande för mig.
Erik är fin.

02.08.09.

Idag fick jag läggas in på intensiven, jag svalde 5 benzo och skar mig i handleden. Jag kände ingenting.

03.08.09.

Erik var här förut, han grät. Mest för att jag inte tar tag i mina problem utan bara fortsätter att skära mig, men han förstår inte. Jag har älskat Erik i ett år nu. Men älskar han verkligen mig om han inte förstår hur mycket jag älskar att se blodet? Den kärleken jag känner när jag ser mitt eget blod sippra ut från jacken i huden är så stark att jag inte kan hantera den. Jag är i underläge, det är blodet som har makt. I flera år har jag försökt bli fri från mitt mentala fängelse. Snart kommer jag bli galen, jag kämpar ständigt. Vill inte ge upp men så sitter jag där med röda armar. Det tar aldrig slut jag kan skära hur mycket som helst, hur länge som helst. Min själ faller ner i ett svart hål, jag kan sväva iväg från verkligheten. Det kan kännas som flera år när det bara gått tio minuter.

Jag står på en klippa och hoppas men inget tycks hända, varför dör jag inte? Varför ser inte gud att jag är desperat. Befria mig.

04.08.09.

Erik är en person som är för fantastisk för sitt eget bästa. Han lägger ner hela sin själ i att hjälpa sina nära och stötta dom i sina problem. Så mycket att han om och om igen glömmer av sig själv och att han faktiskt också är mänsklig. Erik går tredje året på Samskolan som är en skola som har elever med höga ambitioner. Han satsar på MVG i alla ämnen, han har så otroligt höga krav på sig själv. Eriks föräldrar ligger i skilsmässa just nu och hela hans liv faller ihop. Hans föräldrar har alltid vart så starka och underbart kära. I tjugo år har de vart gifta, och delat allt ihop. Med två fantastiska söner har de bildat en familj som inte många har.

Men Eriks bror bor i USA just nu och är inte lika medveten om vad som faktiskt händer. Han är mycket äldre än Erik och påverkas alltså inte lika mycket som Erik gör. Mitt i allt detta kaos har Erik mig som ständigt försöker ta livet av mig. Jag är så oförstående och egoistisk som utsätter honom för detta helvette. Saker är så overkliga för mig just nu, jag förstår inte. Det är som en svart dimma, jag gör handlingar men ser inte alternativen och allt blir bara fel.

Hur kan en person som Erik känna sådan stark kärlek till mig som han faktiskt gör? Jag gör inget annat än att ställa till det för honom.  Men känner kärlek till honom, det gör jag.

05.08.09.

Hittade en lapp med en text under min säng, vill klistra in den här men bläcket är kladdigt med blod. Såhär stod det på lappen.

Det gör inget längre, det finns inget som är längre.
Jag är van nu, att vakna upp med blod om mina händer.
Ibland häller jag salt på, mest för att jag ska känna smärtan.

Vill känna att smärtan i armen är starkare än smärtan i mitt hjärta.
Jag vill bara sluta, sluta att vara.
Var jag något någonsin?
Var jag någons? Var det någon som älskade mig?

Mitt hjärta slår inte längre, jag känner ingenting.
Det bränner i min själ, men i min kropp är jag helt tom.

Jag skär mig för att få öppna sår på min kropp, då kan min själ flyga ut.
Sen är jag fri. Fri från min kropp.
Det låter så frestande, döden.
Upp till den vackra himmelen, där vill jag vara.

06.08.09.

Idag frågade Erik mig en konstig fråga. Jag hade egentligen inget svar på den.
Han frågade mig varför jag mådde så dåligt och varför jag ville dö så gärna, sen sa han att det hjälper att säga det högt. Jag satt tyst och tänkte. Kanske har jag ingen anledning till att må dåligt? Är det något fel på mig? Ska man alltid ha en anledning som man berättar för alla så de ska förstå? Erik sa att så behöver det inte alltid vara. Att man kan må dåligt utan någon direkt orsak. När vi skulle sova så log jag och tänkte på det vi hade pratat om. Jag försökte dra slutsatser men kom ingenstans. Att jag mår så dåligt som jag gör beror väl på min uppväxt, sakerna jag fick se och uppleva som en så liten flicka inte borde få uppleva. Hur jag togs ifrån mina föräldrar vid två års ålder. Hur jag såg min brors bästa vän skjutas när jag bara var sex år. Att jag varje dag känner mig fel som bor i en familj med blonda barn fastän jag är brunett. Att jag älskar att skära mig fast ingen i min omgivning gör det.
Jag överanalyserar allt som händer mig, vrider och vänder på det tills jag inte kan längre.
Just nu kan jag inte sova på nätterna längre, för jag drömmer så mycket mardrömmar. Inte ens i min sömn är jag fri, och inte heller i mitt vakna tillstånd. Ska man alltid behöva fly. Är så trött på det, blir utmattad av att leva. Imorgon ska jag ta tag i mitt liv.

07.08.09.

Idag gick jag faktiskt till skolan och det gick bättre än vad jag trodde det skulle gå. Inga ångestattacker alls. Jag kanske till och med njöt av att vara i skolan idag. Det vet jag inte, för jag vet inte hur det är att må bra längre. Känner inte igen känslan. Det har gått för lång tid.

Fick ett sms av Erik, han frågade hur jag mådde. Jag skrev att jag mådde bra. Då ringde han mig. Han lät så glad och frågade om han skulle komma över på en cigg. Jag sa att det inte behövdes men att vi kunde ses på kvällen.
Blev han så chockerad över att jag mådde bra att han behövde ringa? Ska det behöva vara så? Jag skäms. Under min svenska lektion kände jag ett litet rus i kroppen. Var det lycka? Jag trodde det och kände lite värme i mig. Senare på kvällen mötte jag upp Erik och lite av hans vänner, vi skulle ut och ta några öl bara. För första gången på länge så kände jag att det skulle bli kul och jag hade roligt. Jag och Erik tog sista tåget hem till honom och var inte hemma i Jonsered förrän klockan fyra på morgonen. Det var så varmt ute och jag hade vart sugen på att bada i flera dagar nu. Jag älskar att bada, känner sådan frihet då.

Det var Maj nu och vädret var underbart. Vi hittade en gammal moped i Eriks garage och bestämde oss för att försöka få igång den. Vi lyckades och åkte iväg med våra handdukar. Jag satt där bak och Erik körde. När vi var framme vid den mysiga sjön var klockan nästan fem. Man kunde höra fåglarna kvittra, som jag älskar. Jag hoppade i först och vattnet var lagom varmt. Jag njöt. Kärleken var så fruktansvärt stark just då och vi låg och kysstes på bryggan, mitt hår blev superlockigt av vattnet och Erik älskade mina lockar. Han sa att jag var det vackraste han hade samtidigt som han kysste mig på kinden. Kyssarna övergick till sex som var så passionerat att jag blev snurrig. När vi åkte tillbaka hem till Eriks hus visste jag att jag kände lycka. För något annat kunde det inte vara. Vi sov så bra den natten. Erik fick aldrig hålla fast mig under mina ångestattacker, jag drömde inga mardrömmar och vaknade inte under nattens gång. När vi vaknade åt vi världens godaste frukost och rökte på hans veranda i solen. Man kan väl säga att jag njöt av livet just då. För en gångs skull. Jag ville aldrig försvinna från ögonblicket. Erik tog fram sin kamera och fotograferade mig där jag satt i bara hans skjorta och trosor med mitt lockiga långa hår. Han var en så talang, och han älskade att fotografera mig. Vi gick upp på hans rum för att framkalla bilderna han precis tagit, några timmar senare var alla bilder klara och de var så fina. Jag bestämde mig för att behålla en av fotografierna för den här morgonen ville jag aldrig glömma.

Det var jobbigt att åka hem den dagen och när jag satt på tåget tillbaka så grät jag. Visste inte varför jag grät. Kanske var det för att jag hade så mycket känslor i mig, eller för att åka ifrån Erik. Jag visste inte. Men grät gjorde jag.
Ville berätta för Erik att jag älskade honom den dagen. Men vågade inte.

08.08.09.

Den här dagen har vart bra, tror jag. Jag hatar egentligen söndagar, mest för att söndagen är så tom. Jag har inte skurit mig på 2 dagar och det är väl bra antar jag. Men det är lite för bra. Är inte van vid att känna ett lugn som jag gör idag. Livet ska ju vara som en berg och dal bana och just nu vet jag inte vart jag är på rälsen.

09.08.09.

Varför är allt så bra just nu? Vad gjorde jag för att det skulle förbättras? Fattar verkligen inte. Men jag vill inte klaga för just nu mår jag bra. Är lycklig.

15.08.09.

Jag vet inte hur jag ska få ner allt på papper. Allt är förstört. Jag är förstörd, förevigt trasig.
Har varit inlagd på intensiven i några dagar nu, det började med att jag och Erik bråkade. Och jag visste inte vad jag skulle göra när jag kom hem. Det var inte det att jag fick panik för att vi bråkade, det var mest sakerna han sa som var så sanna. Det var som en smäll i ansiktet av ren ärlighet. Han skrek åt mig att han inte kunde ta mer, och att jag skulle ta tag i mina problem. Att det snart kunde gå så långt att jag faktiskt lyckades ta livet av mig.

När jag kom hem svalde jag 7 benzo som jag drog ner med sprit, efter det skar jag mig i armen. 24 djupa jack i armen som var så djupa att jag drog igenom fyra pulsådror. Mina föräldrar hade hittat mig en timma senare trodde de, jag var vid liv fast ingen kunde få kontakt med mig. Jag hade fått sådan panik att jag inte såg någon annan utväg än döden.

Jag vaknade upp på östras med 5 läkare runt mig, de hade magpumpat mig och sytt igen såren. Men de berättade att det var nära. För nära denna gång. Jag fick lugnande och dropp.

Min mamma kollade inte ens på mig när jag vaknade. Man såg att hon grät fast vägrade kolla mig i ögonen. Min pappa var arg, stod och skrek åt läkarna. Han skrek åt dom att de var usla läkare som inte gett mig läkemedel som ska hjälpa mig att må bättre. Men vad visste han? Och vad visste läkarna? Erik var inte där. Jag försökte prata med personalen, ville att de skulle ringa Erik men de sa att det kunde de inte. Jag försökte hitta min mobil men gav upp när jag märkte att jag bara hade på mig ett rött linne av allt mitt blod. Ingen väska ingenting.
Jag visste inte ens hur jag skulle tänka, hur jag skulle förklara mig.

Efter att ha lämnad mig i ett litet vitt rum med enbart en säng och mitt dropp kom mina föräldrar och personalen tillbaka. Med ett besked jag aldrig ville höra.

Oden ekar i mitt huvud fortfarande. ’’ Det går inte längre, vi flyttar dig till ett vårdhem i Kiruna’’ Jag skrek att jag hatade dem att de förstör mitt liv. Men deras svar var att det var bara jag som förstörde mitt eget liv. I ren panik försökte jag fly, drog ur droppet ur min hela arm och försökte springa. Men de höll fast mig gav mig lugnande, tvingade i mig det.

Jag förflyttades hem några dagar senare. Fick vård i hemmet. Fast jag var osäker om jag faktiskt var vid liv. För jag upplevde allt som att vara död.

Erik kom tillslut. Jag försökte le när jag såg honom, fick inget leende tillbaka.
Han satte sig vid min säng, kollade på mig och började gråta. Han berättade att han var så besviken på mig, att han inte klarade det mer. Hur han legat uppe varje natt och tänk på mig, hur han hade utvecklat en depression av mina problem. Som om jag hade smittat honom.
Han talade också för mina föräldrar.

Med skakig röst försökte han förklara för mig hur det låg till. ’’ Om du inte går med på att åka till hemmet förlorar du mig Sara, och om du inte åker dör du’’

Jag trodde först att han drev med mig, att han bara skämtade. Men jag förstod senare att han var seriös. De kunde inte tvinga mig att åka eftersom jag var över 18. Men att jag hade ett val. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Åker jag till hemmet kommer jag vara så långt ifrån Erik som det går, åker jag inte kommer jag ta livet av mig och då finns inte Erik där och hjälper mig. Jag visste jag att jag garanterat skulle ta livet av mig om han lämnade mig. Men min största fobi har alltid varit vårdhem. Och den skadade personen i mig vägrar åka.

Med de orden gick Erik, han stannade vid min dörr och vände sig om. ’’Aldrig har jag träffat någon som du, ingen har någonsin brytt sig så mycket om mig som du, finns ingen som investerat så mycket i mig som du, de spåren du satt i mig kommer aldrig försvinna och jag hoppas du förstår en dag hur mycket jag älskar dig’’

Sen gick han, lämnade mig med mina tankar och mitt dilemma.

En novell skriven av Sara Bohlin m09a

Tack till Oskar för våran tid, glömmer dig aldrig.

endlessssssssssssss

Vågade för första gången på flera månader lyssna på time for us - broder daniel
Mitt hjärta gjorde en volt och jag började gråta.
Tänk att det var våran låt. Att du älskade den lika mycket som jag..
Det är så svårt att fatta, att vi delat så mycket. Att vi legat med bara några cm mellan oss och skrattat åt all ångest.
Hur du hållt fast mig så hårt när jag fått mina ångestattacker.
Hur vi satt och viskade saker till varann på tåget, alla gånger jag blåst in luft i din mun eller bitit dig i läppen.
Varje gång du rättat mitt dåliga språk eller varje gång du ätit upp mitt godis.
Hur jag alltid satt med mina ben över dina på 533an, när vi tog första doppet 2010 och åkte ner till sjön på en
gammal moppe klockan fyra på morgonen.
Det är så jävla konstigt att från att du var den som stog mig närmast i hela världen, aldrig har jag släppt in någon så nära. Det var så naturligt, det var som vi känt varann för alltid. Efter ett tag så blir man en person genom den andre. På både gott och ont, när personen satt sånna djupa spår att du har svårt att fatta hur du kunde vara lycklig innan han kom och skakade vett i dig. Hur den personen kan vara den du berättat din mörkaste hemlighet..
kan vara någon som du aldrig pratar med längre, och som har en ny som han älskar nu.
Hände vi någonsin eller var den bara en dröm jag hade?

RSS 2.0