accordingtoher

Det har sagts att den sorligaste saken man någonsin kommer möta,
Är vad som kunde varit.
 

Men hur är det med dig som blivit ställd mot vad som var?
Eller vad som kanske aldrig kommer vara?
Eller det som inte längre kan vara?

Att välja rätta vägen är aldrig enkelt.
Det är ett beslut vi fattar med bara våra hjärtan som leder oss.

Men ibland hittar vi vår väg till något bättre.
Ibland slåss vi igenom ångesten och samvetskvalen av våra misstag, vår illvilja och vår avundsjuka.
Och skammen vi känner för att vi inte är människorna vi var ämnade att vara.

Och det är då vi hittar vår väg till något bättre...

Eller något bättre hittar vägen till oss.

Kapitel 1 - Sara

Tänk dig en liten flicka, drygt två år.
Bruna stora ögon och brunt lockigt, hår ungefär till axlarna.
Hon har på sig gråa/lila mjukis byxor och likadan tröja.

En barbiedocka med avklippt hår hänger löst i hennes hand.
I den andra har hon en kit-kat kaka som har smällt lite.

En pojke springer förbi henne i hallen där hon står.
Han knuffar till henne så hon ramlar omkull och slår huvudet i väggen.

Flickan reser sig upp igen och trycker på huvudet på hennes Barbie.

Hon är van vid att pojken gör så och hon bryr sig inte så mycket längre.

Pojken kommer tillbaka och drar henne i håret.
Hon skriker till men han drar bara mer och mer.
Tårarna börjar rinna ner från hennes kind och lämnar hennes ansikte i riktning mot marken.

Pojken knuffar till flickan igen och denna gång slår hon huvudet i en av krokarna på väggen.
Hon ramlar ihop som en säck nedför väggen och hennes bakhuvud ömmar.
Flickan känner sig så ensam och undrar varför han gör så mot henne.

Hon känner en längtan efter en speciell doft.
Doften av mamma, rökdoften.

Flickan går runt i lägenheten där hon befinner sig för att leta efter sin mamma.
Mamman sitter i köket och röker. Pappan sitter bredvid och han röker också.

Hon försöker få kontakt med hennes mamma, men mamman bara skriker åt henne att gå.

Flickan vet inte varför hennes mamma beter sig så argt men det har vart så på senaste tiden.

Det ringer på dörren och hon springer snabbt dit för att öppna.
Utanför dörren i den kalla svalen står två mörkklädda män och en tant med en beige rock.

Flickan vänder sig om och ser sin mamma springa i mot henne.

Dörren smälls igen och väggarna vibrerar och ekot från smällen verkar aldrig ta slut.
Hon håller hårt med händerna för öronen och börjar skrika för att överösta ekot.

Skriken övergår till tystnad och tårarna forsar.

Hennes värld blir helt suddig av vattnet i ögonen och hon blinkar till, droppar rinner.

Tänk er den flickan.
Den flickan är jag - Sara.

/- sara bohlin