kursiv
Det går på rutin nu.
Det gör inget längre, det finns inget som är längre.
Jag är van nu, att vakna upp med blod om mina händer.
Ibland häller jag salt på, mest för att jag ska inse smärtan.
Och sen kunna förstå att min hjärtesorg är så jävla mycket starkare än smärtan av saltet i mina sår.
Jag vill bara sluta, sluta att vara.
Var jag något någonsin?
Var jag någons? Var det någon som älskade mig?
Mitt hjärta slår inte längre, jag känner ingenting.
Det bränner i min själ, men i min kropp är jag helt tom.
Jag skär mig för att få öppna sår på min kropp, då kan min själ flyga ut.
Sen är jag fri. Fri från min kropp.
Det låter så frestande, döden.
Upp till den vackra himmelen, där vill jag vara.
/- sara bohlin
Sara du borde lösenordsskydda din blogg och bara lämna ut det till dina närmaste du också. Du blottar dig själv för mycket. Det var länge sedan nu igen! Jag hör av mig. Älskar dig
Sv igen: Min hemliga blev precis hemlig, trots att jag hade en läsare i veckan eller någonting, ingen visste om den. Och nu ville sandra läsa, vilket jag tycker är helt okej. Men jag skriver inte om när jag skär mig längre. Jag försöker bara skriva målande texter. Jag tycker bara att du borde vara försiktig. För så länge man sitter bakom datorskärmen är man trygg, men någon kan använda texterna mot dig i verkligheten.
