accordingtoher

Det är så svårt, för jag vet att du skulle tro annat. Att jag ville lura tillbaka dig till mig.

Men jag vill bara gömma mig hos dig. Idag är ångesten värre än någonsin. Vill inte, men kommer.

/- s

Jag vill inte leva här länge, vill förflyttas. Vill ha spänning och lycka. Jag vill känna att det händer något.

Varför tar det bara stopp? Sen står det still och händer absolut ingenting. Man kommer till en gräns då man inte orkar längre, sen tror man att det är över. Så tar det bara stopp.

Så står jag kvar, på ruta ett. Och allt bara går runt, som en jävla åtta.

Ska starta en ny blogg, om mina drömmar. En accordingtoher/drömmar.

Har alltid haft så underliga drömmar, ända fram tills att jag blev 16 drömde jag samma dröm varje natt. Om när jag togs ifrån mina föräldrar. Den dyker upp ibland men inte varje natt. Jag skulle vilja veta vad mina drömmar betyder, för de är så personliga och detaljerade.

Försöker få igång bloggandet igen, ge mig kraft!

/- s

Sen gick det ett bra tag och jag tänkte inte mer på dig. Jag minns att jag ville dö hösten -09. Och jag minns att jag tappade allt och levde på kortvariga rus och trippar. Det var det som höll mig uppe, iaf ett tag.

Så kom November och början på December då jag minns att det var värst, allt var värst. Jag var värst och allt jag skulle göra var värst. Hur jag tappade bort min tråd i livet, hur jag glömde av att leva. Det var inget som påverkade mig då. Jag var helt tom. Jag var fylld med svart rök och jag kunde inte se något ljus.

En dag, helt plötsligt tycker du att vi ska ses igen. Jag tänker att varför inte? Han är snygg.

Och jag minns när det var, de var dagen innan julavslutningen. Vi satt på Da Matteo ganska länge och pratade. Det var så konstigt för du var så trygg och jag kände att jag ville berätta min historia för dig. Så jag berättade allt.

Och du sa att vi borde ses igen, snart och jag sa ja.

Vi träffades igen under jullovet-09 innan du åkte till Frankrike. Vi bara var, vi satte oss vid varuintaget för Soho som skydd för all snö. Och där satt vi och rökte och pratade. Jag visste direkt att den här killen kommer inte lämna mig oberörd. Det gick så fort, och du var så intressant. Så när du åkte till Frankrike för att träffa din bror, så saknade jag dig. Fastän jag inte kände dig, helt. Jag spenderade nästan hela mitt lov i Masthugget och allt var bra, vi smsade varje dag. Och jag saknade dig mer och mer. Jag började se dig mer som en människa med en själ än en snygg kille som råkar vara väldigt trevlig.

Och jag minns att jag skrev att jag ville kyssa dina fina läppar, och jag minns att du skrev att du ville kyssa mina också.

Jag blev så glad när du kom hem från frankrike, och det finaste du sagt var '' Jag ska börja prioritera dig nu Sara''

Och jag kunde inte förstå hur en sån fantastisk(satt länge och försökte hitta ett ord som var mer kraftfullt) och perfekt kille kunde vara så tillgänglig.

Januari 2010 började och det var nytt år, och jag ville ha en ny start. Och starten blev med dig.

Den 22 Januari, var fösta gången jag kände att du brydde dig om mig. Det var dagen då jag fick reda på att min häst skulle dö. Och det var den dagen jag skulle sova hos dig, för första gången. Du brydde dig och du tog hand om mig. Det var efter den dagen jag visste, att dig ville jag ha.

Trots Pennys död så lyste du upp mina dagar. Och jag försökte lysa upp dina så gott jag kunde. Jag hade kvar mycket av min ångest men du hjälpte mig hela tiden. Och jag älskade att du smög ner källarvägen till mig på vardagskvällar för mina föräldrar lät dig inte sova här. Och jag älskar att du vågade ändå.

Februari var en fin månad. Jag åkte till Åre och saknade dig så mycket, kom hem med kryckor och du och jag kunde inte träffas för all snökaos som var. Men när vi sågs, de första 10 sekundrarna så dog jag. Jag blev nästan yr. Allt annat runt oss blev suddigt, på riktigt. Och det var då jag insåg att jag var kär.

Och den 15 februari blev vi tillsammans, jag var så lycklig. Nu var du bara min.

Mars var också bra, precis som alla våra månader. Tror det var här vi hade vårat riktiga stora bråk. Och det var här du mådde så dåligt över vad som hade hänt dig. Jag försökte allt för att muntra upp dig och lyckades oftast. Det var den här månaden vi mest låg och slappade och njöt av varandra. Ångesten fanns men vi försökte tillsammans.

April var så vackert, jag var i Egypten och jag saknade ihjäl mig efter dig. Vi hade inte så mycket kontakt under den resan men det var här jag insåg hur mycket jag betydde för dig. Jag minns att jag låg flera timmar i mitt hotellrum och grät, fick typ 1000 ångestattacker och ville bara hem, hem till din varma famn. Du var så trygg, har aldrig vart med om sån trygghet som när vi ligger i sängen och du håller om mig. Säger att jag är det finaste du vet. Och jag minns, det var så fint för när jag kom hem så åkte jag direkt från flygplatsen hem till dig i Tollered.

Mina föräldrar var så sura på mig, men jag sa att jag var tvungen. Och du låg och sov så när jag kom in i ditt rum fick jag väcka dig. Och när du vaknade blev du så lycklig och jag hade saknat dig så mycket, mycket.

Maj det var kärleksmånaden, hur gay det än låter. Maj var bara laddad av massa massa kärlek och jag mådde så bra. Det började bli riktigt gött varmt ute och allt var så bra. Båda du och jag var så lyckliga. I början av Maj var det spontanfesten och vi båda gick, fast med olika sällskap. Det var en så bra kväll och vi skulle mötas vid ditt tåg halv tre. Vi åkte hem till dig och jag minns att vi tog din pappas gamla moppe och åkte ner till en sjö i badade nakna kl typ halv 5 på morgonen, det var en av dom finaste stunderna med dig. Jag var så kär.

En annan sak som jag älskade med Maj var när du var i Köpenhamn, jag minns att du ringde mig klockan ett på natten fast du visste att jag skulle träna morgonen därpå. Och du sa att du saknade mig och jag fattade att du var as full fast du vägrade erkänna det, så fint. På vägen tillbaka till Göteborg blev ni stannade i tullen och du var jättenära på att missa vårat sista tåg till din mamma, jag minns att du kom 02:15 och tåget skulle gå 02:17.

Fan vad jag var kär i dig, allt du försökte dig på så lyckades du.

Juni Jag skippade min sommaravslutning för att jag låg och myste med dig i sin säng, så många sommarmånar vi satte oss på din veranda och rökte och pratade.

Det var i juni vi försökte ses så mycket som möjligt, men du jobbade så mycket. Men vi höll ihop och våran kärlek var stark.

Juli månad var varmt, du bodde hos mig på Hönö en helg och det var så himla underbart. Och jag minns hur sugna vi var på varandra första eftermiddagen men vågade inte för min mamma och pappa kunde komma in. Och när vi satt på klipporna och såg solnedgången, det var så fint. Du drack folköl och jag rökte cigg och masserade din tinningar för du hade så ont i huvudet för all värme. Så klen som du var.

Jag följde med dig och lämnade blod också, det var roligt. I juni började jag också jobba på Sörgården så vi sågs inte så mycket. Men jag var på Hönö en kväll och efter mycket ändringar bestämde vi oss för att jag skulle sova hos dig och vi skulle ta natttåget. Kvällen var bra tills jag får ett sms av dig där det står ''när vi ses måste vi prata'' det stod inte mer än så. Jag fick panik och ringde upp dig, du sa att du inte ville ta det över telefon men jag sa att du var tvungen. Så sa du det, orden som äter upp mig fortfarande. '' Jag tror vi kanske träffades under fel tid, mina känslor har svalnar''

Jag minns att ja tappade mobilen i gräset och ramlade ihop. Jag grät som fan och allt var så spontant. Rakt i ansiktet på mig. Vi pratade och kom fram till att vi skulle ses som vi sa.

När jag träffade dig satt du vid spår 7 vid tågen på nisseterminalen, du grät. Jag hade aldrig sätt dig gråta innan. Jag satte mig bredvid och la mitt huvud på din axel och viskade att jag fortfarande var kär iaf. Då grät du bara mer. Jag visste inte hur jag skulle agera, du kändes så skör och ömtålig. Jag vågade inte säga något ens.

Efter ett långt samtal satte vi oss på tåget mot dig. Vi gick en promenad och vi kom fram till att våran kärlek inte kunde dö ut så snabbt, men vi skulle ha ett uppehåll och inte träffas. Den kvällen hade vi det bästa sexet vi haft.

Uppehållet var en plåga för mig, som en sjukdom som bara gjorde mig sjukare och sjukare. Jag försökte fokusera på mitt jobb men det gick inte, jag skar upp min pulsådra en kväll. Då blev jag bara svagare. Under uppehåller sa du att du fortfarande var kär och att jag inte skulle oroa mig för våran kärlek. Men sen så åkte du till emmabodafestivalen, och där hände det något. Som jag inte vet. Men jag vet att något, de hände fan något. Vi snackade inte så mycket under festivalen, ja ville inte förstöra något.

Vi bestämde oss för att ses måndagen, dagen efter du kommit hem. Jag var så taggad, jag hade saknat dig så oerhört mycket.

Augusti Den tredje var det. Jag var nere i Halmstad men skulle komma hem lagom tills vi skulle ses. Jag hade köpt nya söta trosor för att typ överaska dig, har ingen aning varför. Ville väl vara flickig.

Du smsade mig när du vaknade och skrev vilket tåg du tog. Jag skrev att varför är du så deppig. Och svaret jag fick, bränner kvar i mitt hjärta '' Gråter konstant, det är oss Sara'' Jag kunde inte fatta det, allt skulle ju bli bra, fml. Vi satt på samma ställe som förra gången och du grät, jag såg hur du led. Och jag frågade varför gråter du? Och du sa för att jag gör dig så ont. Då grät jag också. Jag sa att jag älskade dig. Och du grät.

Jag tyckte att vi skulle ta vara på våran sista dag och att du skulle sova hos mig ändå. Vi gick runt i Vasaparken och pratade. Om allt. Jag var säker på att det skulle bli bra, och jag minns hur jag förnekade det. Att det var påväg att ta slut, på riktigt, Föralltid..

Vi stack hem till mig och grillade i mitt stora växthus, och vi rökte och vi pratade om kärleken. Du lovade att aldrig glömma mig och att jag satt sånna spår i dig. Jag sa att jag inte hade levt idag om du inte hittat mig. Du sa att det trodde du inte på. Men jag visste.

Det började bli kväll när vi gick in, klockan var 23 typ. Vi la oss i min säng, och vi hade det så bra.

Sen när mörkret kom, det var då jag insåg vad som var påväg att hända. Jag tror jag fick två ångestattacker och du låg och höll i mig hårt, med all din kärlek. Jag kunde känna den, och ditt hår luktade så gott.

Jag minns att du sa till mig att jag var tvungen att söka hjälp när du inte kunde finnas där för mig på samma sätt.

Jag gröt och kramade om din hand.

Dagen efter, så åkte vi till tandläkaren med mig. Du var med. Sen åkte vi in till stan och satte oss i Vasaparken. Där satt vi och kysstes och pratade. Båda grät. Det var så svårt. Sen gick du. Jag bara såg hur mer och mer av dig försvann tills du var helt borta. Sen brast det helt, jag hade en sten i hjärtat, visste inte hur jag skulle andas.

Jag överlevde trots allt dagen, och dagen därpå var jag med vänner när du smsade mig, och skrev att du redan saknade mig. Att du ville försöka igen. Jag var så lycklig. Jag nästan grät, jag visste inte hur jag skulle reagera. Det vi sa var att när du börjat må bättre och kommit hem från Frankrike ska vi träffas och se. Jag kände det på mig, att det skulle bli du och jag igen. Vi var gjorda. För vi var oss.

Det går två veckor, tills jag smsar dig. Bara för att skriva att jag saknar dig. Svaret jag fick var inget jag förväntade mig. Du hade släppt mig helt, och ville inte bli tillsammans igen. Och det var bara för mig att finna mig i det. Efter den dagen, så slutade jag tro på ödet.

Det var så jag träffade Oskar, jag kommer aldrig glömma våran historia.

Och detta året ska bli så jävla mycket bättre blabla. 

---

Åh vad jag önskar att jag kunde uppskatta livet lite mer.