accordingtoher

jag har fått se döden
jag har fått se livet

jag har upplevt smärta
jag har upplevt lycka

jag har förlorat
jag har fått

jag har gjort val
jag har blivit tvingad

jag har bestämt
jag har ångrat

jag har älskat
jag har hatat

livet intresserar mig inte ett dugg längre, jag bara väntar på något som ska hända.
jag känner ingenting längre, inget påverkar mig längre.
jag vill upp till himmelen, och fortsätta där.

om det suger, så vet jag att jag kände något iaf.

/- sara bohlin

Jag älskar dig så så mycket, vill dö vid din sida.
Mer än något annat.
Varför ska just du dö? Det jag älskar mest av allt i världen.
Finns ingen mening att fortsätta kämpa, inte utan dig.

Det går på rutin nu.
Det gör inget längre, det finns inget som är längre.

Jag är van nu, att vakna upp med blod om mina händer.
Ibland häller jag salt på, mest för att jag ska inse smärtan.
Och sen kunna förstå att min hjärtesorg är så jävla mycket starkare än smärtan av saltet i mina sår.

Jag vill bara sluta, sluta att vara.
Var jag något någonsin?
Var jag någons? Var det någon som älskade mig?

Mitt hjärta slår inte längre, jag känner ingenting.
Det bränner i min själ, men i min kropp är jag helt tom.

Jag skär mig för att få öppna sår på min kropp, då kan min själ flyga ut.
Sen är jag fri. Fri från min kropp.
Det låter så frestande, döden.

Upp till den vackra himmelen, där vill jag vara.

/- sara bohlin

And if a double-decker bus
Crashes into us
To die by your side
Is such a heavenly way to die
And if a ten ton truck
Kills the both of us
To die by your side
Well the pleasure, the privilege is mine

the smiths - there is a light that never goes out

Jag trodde att alla hade en gräns, på smärta.
Det är som jag inte finns, som om jag inte har någon kontroll över något längre.

Där tog mitt skriv-sug slut..
Jag kan inte ens blogga längre, hejdå

/- sara bohlin

Det var känslan jag älskade, av att känna huden dela sig under rakbladet.
Smärtan som dämpade alla andra smärtor.
För några minuter kunde jag vara fri från allt, fri från dig.

Ibland så ångrar jag mig, men oftast inte. Ibland så ångrar jag att jag träffade dig, men oftast inte. Du brukade vara den ända som dämpade mina smärtor.
Nu var det inte så längre, och skulle kanske aldrig bli igen.

The Perishers spelades på min iPod och allt var som vanligt. Varje kväll gjorde jag samma sak, för att dölja allt. Ingen märkte och ingen såg, någonsin. Kvällen blev natt och allt bara fortsatte, tills jag somnade.
Att vakna på morgonen var värst, att vara medveten om det. Det var aldrig en mardröm, det var precis som förra morgonen. Tomt, svart och kallt.
Jag drog upp mig ur sängen och började klä på mig. Kollade in i min spegelvägg som täckte hela min stora vägg mot dörren. Mina kinder var bleka och ögonen hade röda kanter. Jag var levande fast jag var död.
Det hjälpte att le, fick tillbaka krafter då.
Inte mycket men tillräckligt för att göra mig klar till den största utmaningen.
Skolan.

Det var en kall tidig torsdagsmorgon i november, allt var fruset och eländigt.
Med korta raska steg gick jag mot skolan.

Vi hade matte som första lektion och det gjorde mig lättad. Där kunde jag försvinna in i en värld som jag förstod, det var lätt för mig. Matten hade aldrig vart ett problem, det var det lättaste för mig.
Min dag i skolan gick fort och innan jag hunnit lägga en tanke på dig så slutade vi. Jag hade inte sätt dig idag, du kanske var sjuk.  Hela klassen gick mot våra skåp, alla var lyckliga och skrattade. Jag skrattade också, det gjorde jag alltid.
Men mitt hjärta stannade plötsligt, skrattet försvann.

Där stod du, med ryggen mot mitt skåp och blicken mot mig.
Jag visste inte hur jag skulle bete mig längre, så jag ignorerade dig.
Drog fram nycklarna ur mina jeans och höll upp nyckeln.

-          Hej. Sa du.
-          Hej.

Det var med darrig röst jag fick fram hälsningen. När jag kollade upp igen var du borta. Jag vände mig om för att se vart du tagit vägen men du var helt borta.
Så fort jag bara kunde försvann jag ut ur skolan, för att inte stöta på dig igen.
Mitt hjärta slog fortfarande jätte fort.
Vad skulle jag ta mig till? Varför blev det så?
Jag var helt hjälplös, visste inte hur jag skulle andas normalt. Mina lungor tycktes bli mindre, mina andningar blev snabba och korta.
Jag var tvungen att stanna och böja mig ned. Höll armarna om min mage och blundade.
Allt jag såg var minnen. Minnen av oss sittandes på ett berg med bara kärlek runt oss.
Minnet av din doft och dina läppar som viskade i mitt öra ’’ jag skulle kunna dö för dig ’’
Mitt hjärta och min kropp klarade inte mer, och jag spydde.

Aldrig hade jag känt mig så tom. Jag hostade ut det sista och spottade.
Mitt huvud snurrade och jag kunde inte se skarpt.
En drog av lidande fyllde mitt huvud, jag kunde inte göra någonting åt det.
Trots mina andningsproblem och värken i hjärtat kunde jag inte stanna i närheten av skolan, kunde verkligen inte.

Jag rätade på mig och började gå hemåt. Mina föräldrar skulle inte komma hem förrän imorgon.
Efter en lång ångestfylld vandring genom skogen var jag hemma utanför mitt underbara hus vid slutet av vår gamla gråa gata. Det var som jag hade lämnat det, löven låg i stora högar på gräsmattan. Jag andades in så långt jag kunde, men mina lungor hade tryckt ihop sig mot mina revben och jag började hosta.
Jag låste upp och gick in, gick ner i källaren och in i mitt varma rum.
Det luktade lakris efter mina doftljus som stod utspridda över hela mitt rum, doften gjorde mig lugn och på något sätt fann jag hopp i min dystra närvaro.
Jag satte mig på min säng och kollade in i min fondvägg, den var mitt mästerverk.
Under förra jullovet hade jag målat dansande änglar på min vägg mitt emot min säng.
Dom var lyckliga och så vackra. Varje gång jag la min blick på dem tändes det ett litet ljus i mitt hjärta.
Jag hade fått flera pris för den, den hade vart omslags bild på flera tidningar.
Den var som en symbol för lycka i mitt liv.
Längst ner på kanten av bilden stod det skrivet en text i silver.
’’ Hopp står att finna, även i de mörkaste tiderna ’’
Jag fann mig själv sitta och le på min säng, kanske var det för att jag visste att något bra snart skulle hända. Jag skulle snart bli lycklig.
Stämningen i min kropp byttes snabbt över till lycka fylld med hopp och kärlek.
Jag smsade min bästa vän för att mest höra av mig till henne, vi hade inte pratat på en vecka. Vilket var väldigt olikt oss två.
’’ Jag älskar dig ’’
Det var allt jag skrev. Det var allt jag kände för att skriva.

Tillslut gick jag ut och satte mig på min yttertrappa. Den var kall men min kroppsvärme värme snabbt upp fläcken jag satt på.
Jag drog upp ett cigarettpaket ur min ficka och tände en cigarett. Nikotinet spred sig i kroppen på mig och jag blev lugn och skön. Allt var bra just den stunden.
Röken drogs in i mina lungor och jag blåste ut med ansiktet riktat mot himmelen.
Fem svarta bilar hann åka förbi min gata medans jag satt och rökte på min trappa, jag såg det som ett sorts täcken. Visste bara inte vad.
Jag skakade bort tankarna och fimpade min cigarett under skon.
Direkt när jag kom in låste jag min ytterdörr, jag hatade att vara i källaren när den var upplåst.
Jag var gick ner till mitt rum igen och kopplade in min iPod i min stora stereo, satte på högsta volym med The Perishers och bara njöt av att vara ensam. Trots mina glada tankar om livet så satte jag mig på sängen, drog av mig mina jeans tills jag satt där i bara trosor och linne och frös.
Jag hade stängt av värmen i mitt rum så jag satte på mina doftljus.
Lampan släckte jag också, det ända ljuset som fanns i mitt rum var skenet från mina ljus och texten på min fondvägg.

Utan att undra varför så drog jag fram den lilla plåtburken under min kudde, öppnade den och tog upp mitt vassaste rakblad.
Det var torkat blod på den vassa delen och jag började le.

Varje sekund som går.
Varje sekund utan dig.
För varje sekund så dör jag mer och mer.
Det får mig att frukta framtiden.
Jag kan inte styra framtiden, men framtiden kan styra mig.
Jag lät dig aldrig älska mig igen.


/-Sara Bohlin