accordingtoher

Ibland så går det inte mer, ibland finns det inget mer man kan göra.
Bara vänta och kolla på medans det långsamt försvinner från vår planet.

Mitt liv är så fruktansvärt oförutsägbart, att det nästan skrämmer mig, jag vet inget och jag kan inte göra något åt det. Hur ska jag kunna förändras om jag inte vet vem jag är längre? Hur ska jag kunna må bättre när jag inte vet var jag ska börja?
Jag ser inte det ni ser alls.

En lättnad kommer alltid över mig när jag tänker att nu kan det inte bli värre ju.
Har nått botten och här vill jag bara vara, utan att behöva tänka på vad som kan hända.

Jag förlorade nästan allt, och det var delar av mig.
Personen som byggt upp mig som person finns inte längre, och nu är jag vilse i min egna dimma.
En dimma fylld av ångestfyllt hat och skärande längtan efter något som inte längre finns.

Jag har aldrig haft sån ångest som den senaste tiden, jag har aldrig vart med om sånhär hjärtesorg.
En smärta som verkligen inte går att förklara fyller hela mitt hjärta.

Jag vet att jag valde att förlora dig, men jag visste inget annat.
Allt hade förändrats så mycket, jag kände att jag inte räckte för dig.
Som om jag bara gjorde onytta. Men jag var så självisk.
Vågade inte se dig i ögonen, vågade inte se vad som försvann och jag bara lät det försvinna.
Visste jag då att det var ett av mitt livs största misstag?

Jag minns när du skrev;

jag älskar dig, på riktigt.
men räcker det?
jag saknar dig. det vet du.
och jag skulle göra allt för att få uppleva sommarn på båten med dig igen. det var då det var som bäst.
men går det? allt har en mening. jag tror på det.
men jag tror också på att två människor som hör ihop kan alltid finna varandra igen.
så någon dag, kommer det bli du och jag, vi igen.
någon dag.

Du var min absolut Bästa vän.

Regina Spektor - Laughing with

/- sara bohlin

---

Flickan sa;
Du är genomskinlig men ändå finns det dimma, du kan verka glad men inuti går du sönder.
Pojken sa;
Kollade in din blogg och jag måste säga att jag nästan började gråta av att läsa din blogg. Inget illa menat, men detta måste vara den sorgligaste bloggen jag någonsin läst.

Har ni kanske aldrig tänkt på att det kanske är ni själva som mår dåligt? Men ni speglar era egna problem i mig.
Hur fan ska det hjälpa mig att må bättre? Ni bara klagar på mig hela tiden.

Jag vill verkligen inte ha eran hjälp, jag har aldrig bett om den och kommer aldrig göra.