CP
Vet fan inte vart gränsen går, tror bara jag är avundsjuk.
Men seriöst, tänk lite själv.
jävla idiot.
Travis – Re-Offender
/- s
Rocksystrar
I flera månader har jag undrat, vad fan var det som hände? Vad gjorde jag för fel?
Du var en sån person, som man vill ha med sig hela livet.
Du var en sån person, som jag inte kunde leva utan.
Du var inte min bästa vän, du var något mer.
Du var den personen som tog fram det bra ur mig.
Älskade dig så hemskt mycket, vi skulle var vänner föralltid.
Rocksystrar.
Det var så tryggt att du fanns, du bodde nära.
Du fanns alltid nära, du var alltid där för mig.
Vi byggde upp varann i två år.
Sen brast allt och jag sabbade det på något sätt.
Jag slängde iväg allt, trodde inte det skulle påverka mig så mycket.
Det känns som en evighetsen vi satt på vår ö utanför strömstad.
Vi svor att vi alltid skulle vara vänner, vi skulle alltid vara rocksystrar.
Den känslan, att veta att du kanske aldrig får prata med den personen igen. Den gör så jävla ont.
Och att någon berättar för mig, att personen hatar en.
Det går inte att förklara, tog det stopp där?
Slutade det med att vi hatar varann? Jag skulle aldrig kunna hata någon som gett mig så mycket.
Får sån ångest när jag tänker på alla minnen.
Alla torsdagar, alla promenader, sommaren på båten, alla tårar.
Vi gick igenom så mycket ihop, jag kan inte bara lämna det.
Men på något sätt så bara gick jag ifrån det, svek oss båda.
Jag skämdes väl, för sakerna jag sa.
Sen så lärde jag mig leva med det, att du inte fanns i mitt liv längre.
Men jag slutade fan aldrig hoppas, på att vi skulle hitta tillbaka till varann.
Som du skrev:
jag älskar dig, på riktigt.
men räcker det?
jag saknar dig. det vet du.
och jag skulle göra allt för att få uppleva sommarn på båten med dig igen. det var då det var som bäst.
men går det? allt har en mening. jag tror på det.
men jag tror också på att två människor som hör ihop kan alltid finna varandra igen.
så någon dag, kommer det bli du och jag, vi igen.
någon dag.
(L)
Idag fick jag ett brev, från personen.
Hon skrev att hon saknade mig.
Jag älskar dig Rebecka, vad som än händer så kommer du alltid vara min rocksyster.
/- sara bohlin
It's always just on the horizon, so my hopes rise and fall
Hatar att jag känner såhär, hatar att jag har börjat fundera så mycket över oss..
Inatt så drömde jag att jag satt hos en psykolog.. Och han sa ''sara, är detta verkligen det du vill''
Och jag svarade att jag inte visste, ville bara vara fri. Vi satt länge och snackade om frihet sen sa psykologen att du kan inte vara fri i ett förhållande, andra kan det men inte du.
Sen vaknade jag.. men det fick mig att fundera så jävla mycket.
Kan man vara helt fri i ett förhållande?
Klart man inte kan ligga med vem man vill åså men är man kär på riktigt så tror jag inte man vill det heller..
Men jag har alltid varit fri, och tanken på att bli beroende av en annan människa skrämmer mig så jävla mycket.
Han kanske kom in i mitt liv vid fel tillfälle, kanske vore det bättre om jag blev kär i honom när jag mådde bra än när jag mådde dåligt.
Vad händer om han förrsvinner ifrån mig? Kommer jag bli helt förstörd då? Kommer jag förvandlas till ett jävla vrak som bara tänker på honom i typ tre år efter..
Fan vad rädd jag är för att bli sån. Så pinsamt.
Fick en fråga av max precis..
Sara, hur mår ditt hjärta?
Vet inte vad jag ska göra, känns som jag vill säga så mycket till dig. Finns inga ord. Känner inte igen känslorna som försöker säga mig något..
Vet inte om jag borde förbereda mig på saker?
Våran kärlek är stark, men är den sann?
/- sara bohlin
då och nu och varför
Jag önskar att jag gjort andra val i livet, att jag tänkte framåt istället för på nuet.
Allt hade kunnat bli så mycket bättre, jag hade kunnat må så jävla mycket bättre.
Istället så är jag fast i en jävla fas som aldrig går över..
Jag trodde att jag alltid skulle vara den glada tjejen, jag var den glada tjejen.
Sen hände det något, jag gick in i en depression, drogs tillbaka igen..
För tre år sen var jag den tjejen jag önskar jag var idag, jag var glad, såg allt från den ljusa sidan..
Mitt liv var inte alls så komplicerat, klart jag hade vart med om massa jobbiga saker men jag var fortfarande glad att jag levde det livet jag levde.
Men sen hände det något för två år sedan..
Något inom mig började sakna min biologiska familj, jag blev kär på rikigt.. Skolan var stressig.
Allt tärde på mig som fan och jag slutade liksom att vara lycklig självmant.
För att jag skulle vara glad var någon tvungen att göra mig glad, verkligen kämpa för att få mig att le.
Annars hade det aldrig vart något problem, mitt liv var ljust.
Månaderna gick och jag gjorde saker jag ångrar, saker jag aldrig vill göra om och saker jag fortfarande är fast i att göra.
Jag var aldrig rädd om min kropp, tänkte inte på att allt ger ärr och minnerna försvinner ju aldrig helt.
I oktober -09 blev det hemskt, jag var som djupast i min depression, allt var piss för mig.
I november -09 så var jag som sämst, jag sov hela dagarna, skolkade, åt inget, skadade mig själv, gick inte på mina träningar, satt mest ensam i mitt rum och skrev texter, knycklade ihop papprerna och kastade iväg dom..
Så var mitt liv i över en månad, det var den värsta tiden i hela mitt liv.
Jag ville verkligen dö, dö på riktigt. Jag var redo för det. Hade förberett mig, för mig hade livet inget mer att ge.
Det är så otroligt tufft att kolla tillbaka på hur jag var då, hur jag tog mig ur det.. eller tog mig ur det mesta.
Jag klarade mig ur det levande och helt ensam, jag hade ingen. Jag berättade inte för någon om hur jag verkligen mådde, inte ens anna.
I januari blev allt lite bättre, inte mycket, men lite.
Oskar kom in i mitt liv på riktigt och jag började se lite ljus som jag en gång hade sätt.
Jag tror inte han vet om att det var han som var ljuset men så var det.
Tänk att en person kan göra så mycket, han har verkligen gett mig så jävla mycket.
Förstår inte hur han klarar av att bära mina problem, han har ju ett eget liv att ta hand om..
Ibland får jag dåligt samvete och vågar inte berätta hur jag mår för honom, just för att inte tynga honom med det..
Han är kärlek.
Hatar sånna här inlägg annars, men har fått så mycket frågor.
Det var såghär det var.
/- sara bohlin
kärlek
Ibland så tänker jag på hur mitt liv hade vart om jag inte hade träffat honom, om jag hade mått lika dåligt eller om jag hade mått bättre.
Tänk om jag skulle vakna upp en morgon och inse att de senaste månaderna bara vart en dröm..
Den tanken skrämmer mig så jävla mycket, tror inte att han förstår hur mycket jag tycker om honom.
Går det att förklara kärleken till någon med ord? Och om man kan det, är den kärleken inte speciellt stark för att man kan det?
slarvig skriven text direkt ur hjärnan
Nu har jag slutat hoppas på saker i mitt liv, tänker inte bli besviken när allt sviker.
Tänker fan inte tänka mer på det , vill bara gå vidare.
Jag ville inte ha någon kontakt med min familj, ville bryta allt. Bara försvinna som jag gjorde när jag var två.
En dag så får jag ett samtal, från min biologiska syster. Jag hade inte hört hennes röst på fem år.
Under de fem åren, har jag skapat en bild av min syster som någon främmande människa, lärde aldrig känna henne.
Hon var bara en person för mig, såg henne inte som min syster. Såg henne inte ens som min vän.
När jag får höra hennes röst igen, efter fem långa år. Så vill hon träffa mig, undrar om jag vill träffa henne.
Hur svarar man på den frågan?
Jag gjorde det iaf, jag träffande henne. Hon var ju ändå i gbg i några dagar, något inom mig var nyfiken.
Jag ville veta om vi var lika, har jag en syster som liknar mig.
Har aldrig i hela mitt liv, haft den känslan att jag har en syster. Aldrig ett systerband till någon.
Inte ens till min fostersyster.
Så när jag såg henne, så såg jag mig själv, det var som om en del av mig finns i henne. Jag var hon.
Det var en känsla jag aldrig känt förut, och jag hatade den.
Ville inte känna ett band till henne, ville inte ha en syster i mitt liv nu när jag är 16 år.
Men jag var med henne, varje dag i 4 dagar. Något inom mig sa till mig att ta vara på tiden hon var här.
Vi skrattade likadant, vi rökte på samma sätt. Hade samma funderingar om livet, och vi hade samma föräldrar.
Sista dagen hon var här så frågade hon mig, om jag skulle sakna henne, om jag tyckte det var jobbigt att hon åkte tiillbaka till stockholm.
Hur svarar man på den frågan?
/- s
