accordingtoher

Ibland undrar jag, hur fan jag hamnade i denna jävla skiten.

Jag önskar att jag gjort andra val i livet, att jag tänkte framåt istället för på nuet.
Allt hade kunnat bli så mycket bättre, jag hade kunnat må så jävla mycket bättre.
Istället så är jag fast i en jävla fas som aldrig går över..

Jag trodde att jag alltid skulle vara den glada tjejen, jag var den glada tjejen.
Sen hände det något, jag gick in i en depression, drogs tillbaka igen..

För tre år sen var jag den tjejen jag önskar jag var idag, jag var glad, såg allt från den ljusa sidan..
Mitt liv var inte alls så komplicerat, klart jag hade vart med om massa jobbiga saker men jag var fortfarande glad att jag levde det livet jag levde.
Men sen hände det något för två år sedan..
Något inom mig började sakna min biologiska familj, jag blev kär på rikigt.. Skolan var stressig.
Allt tärde på mig som fan och jag slutade liksom att vara lycklig självmant.
För att jag skulle vara glad var någon tvungen att göra mig glad, verkligen kämpa för att få mig att le.
Annars hade det aldrig vart något problem, mitt liv var ljust.

Månaderna gick och jag gjorde saker jag ångrar, saker jag aldrig vill göra om och saker jag fortfarande är fast i att göra.
Jag var aldrig rädd om min kropp, tänkte inte på att allt ger ärr och minnerna försvinner ju aldrig helt.
I oktober -09 blev det hemskt, jag var som djupast i min depression, allt var piss för mig.
I november -09 så var jag som sämst, jag sov hela dagarna, skolkade, åt inget, skadade mig själv, gick inte på mina träningar, satt mest ensam i mitt rum och skrev texter, knycklade ihop papprerna och kastade iväg dom..
Så var mitt liv i över en månad, det var den värsta tiden i hela mitt liv.
Jag ville verkligen dö, dö på riktigt. Jag var redo för det. Hade förberett mig, för mig hade livet inget mer att ge.

Det är så otroligt tufft att kolla tillbaka på hur jag var då, hur jag tog mig ur det.. eller tog mig ur det mesta.
Jag klarade mig ur det levande och helt ensam, jag hade ingen. Jag berättade inte för någon om hur jag verkligen mådde, inte ens anna.

I januari blev allt lite bättre, inte mycket, men lite.
Oskar kom in i mitt liv på riktigt och jag började se lite ljus som jag en gång hade sätt.
Jag tror inte han vet om att det var han som var ljuset men så var det.
Tänk att en person kan göra så mycket, han har verkligen gett mig så jävla mycket.
Förstår inte hur han klarar av att bära mina problem, han har ju ett eget liv att ta hand om..
Ibland får jag dåligt samvete och vågar inte berätta hur jag mår för honom, just för att inte tynga honom med det..
Han är kärlek.

Hatar sånna här inlägg annars, men har fått så mycket frågor.
Det var såghär det var.

/- sara bohlin