accordingtoher

Nu har jag slutat hoppas på saker i mitt liv, tänker inte bli besviken när allt sviker.
Tänker fan inte tänka mer på det , vill bara gå vidare.

Jag ville inte ha någon kontakt med min familj, ville bryta allt. Bara försvinna som jag gjorde när jag var två.

En dag så får jag ett samtal, från min biologiska syster. Jag hade inte hört hennes röst på fem år.
Under de fem åren, har jag skapat en bild av min syster som någon främmande människa, lärde aldrig känna henne.
Hon var bara en person för mig, såg henne inte som min syster. Såg henne inte ens som min vän.

När jag får höra hennes röst igen, efter fem långa år. Så vill hon träffa mig, undrar om jag vill träffa henne.
Hur svarar man på den frågan?
Jag gjorde det iaf, jag träffande henne. Hon var ju ändå i gbg i några dagar, något inom mig var nyfiken.
Jag ville veta om vi var lika, har jag en syster som liknar mig.
Har aldrig i hela mitt liv, haft den känslan att jag har en syster. Aldrig ett systerband till någon.
Inte ens till min fostersyster.

Så när jag såg henne, så såg jag mig själv, det var som om en del av mig finns i henne. Jag var hon.
Det var en känsla jag aldrig känt förut, och jag hatade den.
Ville inte känna ett band till henne, ville inte ha en syster i mitt liv nu när jag är 16 år.
Men jag var med henne, varje dag i 4 dagar. Något inom mig sa till mig att ta vara på tiden hon var här.

Vi skrattade likadant, vi rökte på samma sätt. Hade samma funderingar om livet, och vi hade samma föräldrar.
Sista dagen hon var här så frågade hon mig, om jag skulle sakna henne, om jag tyckte det var jobbigt att hon åkte tiillbaka till stockholm.

Hur svarar man på den frågan?

/- s