accordingtoher

I flera månader har jag undrat, vad fan var det som hände? Vad gjorde jag för fel?
Du var en sån person, som man vill ha med sig hela livet.
Du var en sån person, som jag inte kunde leva utan.
Du var inte min bästa vän, du var något mer.
Du var den personen som tog fram det bra ur mig.
Älskade dig så hemskt mycket, vi skulle var vänner föralltid.
Rocksystrar.

Det var så tryggt att du fanns, du bodde nära.
Du fanns alltid nära, du var alltid där för mig.
Vi byggde upp varann i två år.
Sen brast allt och jag sabbade det på något sätt.
Jag slängde iväg allt, trodde inte det skulle påverka mig så mycket.

Det känns som en evighetsen vi satt på vår ö utanför strömstad.
Vi svor att vi alltid skulle vara vänner, vi skulle alltid vara rocksystrar.

Den känslan, att veta att du kanske aldrig får prata med den personen igen. Den gör så jävla ont.
Och att någon berättar för mig, att personen hatar en.
Det går inte att förklara, tog det stopp där?
Slutade det med att vi hatar varann? Jag skulle aldrig kunna hata någon som gett mig så mycket.

Får sån ångest när jag tänker på alla minnen.
Alla torsdagar, alla promenader, sommaren på båten, alla tårar.
Vi gick igenom så mycket ihop, jag kan inte bara lämna det.
Men på något sätt så bara gick jag ifrån det, svek oss båda.
Jag skämdes väl, för sakerna jag sa.

Sen så lärde jag mig leva med det, att du inte fanns i mitt liv längre.
Men jag slutade fan aldrig hoppas, på att vi skulle hitta tillbaka till varann.
Som du skrev:
jag älskar dig, på riktigt.
men räcker det?
jag saknar dig. det vet du.
och jag skulle göra allt för att få uppleva sommarn på båten med dig igen. det var då det var som bäst.
men går det? allt har en mening. jag tror på det.
men jag tror också på att två människor som hör ihop kan alltid finna varandra igen.
så någon dag, kommer det bli du och jag, vi igen.
någon dag.
(L)

Idag fick jag ett brev, från personen.
Hon skrev att hon saknade mig.

Jag älskar dig Rebecka, vad som än händer så kommer du alltid vara min rocksyster.

/- sara bohlin