20:31
jo , jag älskar verkligen livet och det har jag nog alltid gjort, men sakerna som inte stämmde fick mig att blunda mot de saker som verkligen stämde.
jag fokuserade på det jag inte hade när det jag hade var så mycket bättre.
sen förlorade jag allt och står kvar som en fjant och tycker synd om mig själv.
allt du för kan du välja! allt du gör kan du påverka!
ingen tvingar dig till något och du kan aldrig skylla ifrån dig.
och du kan aldrig tycka synd om dig för sakerna du gjorde.
jag har vart lycklig , jag är lycklig!
men helt plötsligt kom det från ingenstans, någon sorts ångest blandat med panik!
min hjärna tänker så himla mycket och ibland pallar jag inte.
orkar inte analysera allt som påverkar mig , orkar inte allti bry mig och då blir jag helt nere istället.
jag har så många som älskar mig och så många jag borde vara tacksam över , men mitt där i smeten så känner jag mig otrygg och vet inte till vem jag ska säga vad.
en kompis till mig , jag hade inte så djup relation med personen, trodde jag.
personen berättade en väldigt väldigt personli sak om personens vän! som också är min vän.
och det får mig verkligen att tänka, kan jag lita på denna personen?
eftersom personens vän tydligen inte kunde det?
jag vet inte om personen behandlar mig annorlunda och att man kan lita på personen.
men det gör mig osäker, och nu först efter allt jag sagt kommer jag på det.
och jag vet inte vad jag ska ta vägen eller vad jag ska göra.
om jag säger ngt kommer det kanske bara bli värre? eller?
jag vill få en bekräftelse , en uppenbarelse från någon.
något som säger mig något jag letat efter länge.
jag vill känna trygghet, jag vill kunna andas ut. bara kunna blunda och slippa känna blickar.
finns det kvar?
är det bara med en typ familjemedlem man kan andas ut?
bara vara slippa tänka.
som precis innan du somnar, allt är bara underbart. sån harmoni.
jag vill känna det hela tiden!
och jag vill ha tillbaka det lyckliga jag vet att jag kan få!
varför kan inte alla bara vara sådär lyckliga! förr eller senare måste man väll tröttna på att vara olycklig?
är alla som säger att dom är olyckliga olyckliga? för att man sticker ut mer? får mer uppmärksamhet?
känns som om alla är depp , man sticker ju ut mer av att vara lycklig än olycklug nuförtiden.
ska det verkligen vara så?
som sagt så analyserar jag precis allt som stör eller påverkar mig. och förr eller senare blire la blogginlägg av det..
''gö de små sakerna i livet betydelsefulla''
/- sara bohlin
.
-.-
Jag har inte samma vilja längre. Inte samma känslor.
Svårt att skriva som jag skrev förr.
Jag vill beröra folk med mina texter.
Hur många gånger har jag inte sökt och sökt efter någon i världen som har känt precis som jag.
Någon som har skrivit ner känslorna precis som jag skulle kunna skriva ner dom.
Men ibland känner jag att jag bara kan skriva när jag mår sådär extremt dåligt.
Ska det verkligen vara så?
Vi tänker på allt det dåliga så mycket!!
Så glömmer vi av allt det bra.
hej, detta blogginlägget sög, hejdå
/- sara bohlin
början på något som ska föreställa en bok om mig
Det har sagts att den sorligaste saken man någonsin kommer möta,
Är vad som kunde varit.
Men hur är det med dig som blivit ställd mot vad som var?
Eller vad som kanske aldrig kommer vara?
Eller det som inte längre kan vara?
Att välja rätta vägen är aldrig enkelt.
Det är ett beslut vi fattar med bara våra hjärtan som leder oss.
Men ibland hittar vi vår väg till något bättre.
Ibland slåss vi igenom ångesten och samvetskvalen av våra misstag, vår illvilja och vår avundsjuka.
Och skammen vi känner för att vi inte är människorna vi var ämnade att vara.
Och det är då vi hittar vår väg till något bättre...
Eller något bättre hittar vägen till oss.
Kapitel 1 - Sara
Tänk dig en liten flicka, drygt två år.
Bruna stora ögon och brunt lockigt, hår ungefär till axlarna.
Hon har på sig gråa/lila mjukis byxor och likadan tröja.
En barbiedocka med avklippt hår hänger löst i hennes hand.
I den andra har hon en kit-kat kaka som har smällt lite.
En pojke springer förbi henne i hallen där hon står.
Han knuffar till henne så hon ramlar omkull och slår huvudet i väggen.
Flickan reser sig upp igen och trycker på huvudet på hennes Barbie.
Hon är van vid att pojken gör så och hon bryr sig inte så mycket längre.
Pojken kommer tillbaka och drar henne i håret.
Hon skriker till men han drar bara mer och mer.
Tårarna börjar rinna ner från hennes kind och lämnar hennes ansikte i riktning mot marken.
Pojken knuffar till flickan igen och denna gång slår hon huvudet i en av krokarna på väggen.
Hon ramlar ihop som en säck nedför väggen och hennes bakhuvud ömmar.
Flickan känner sig så ensam och undrar varför han gör så mot henne.
Hon känner en längtan efter en speciell doft.
Doften av mamma, rökdoften.
Flickan går runt i lägenheten där hon befinner sig för att leta efter sin mamma.
Mamman sitter i köket och röker. Pappan sitter bredvid och han röker också.
Hon försöker få kontakt med hennes mamma, men mamman bara skriker åt henne att gå.
Flickan vet inte varför hennes mamma beter sig så argt men det har vart så på senaste tiden.
Det ringer på dörren och hon springer snabbt dit för att öppna.
Utanför dörren i den kalla svalen står två mörkklädda män och en tant med en beige rock.
Flickan vänder sig om och ser sin mamma springa i mot henne.
Dörren smälls igen och väggarna vibrerar och ekot från smällen verkar aldrig ta slut.
Hon håller hårt med händerna för öronen och börjar skrika för att överösta ekot.
Skriken övergår till tystnad och tårarna forsar.
Hennes värld blir helt suddig av vattnet i ögonen och hon blinkar till, droppar rinner.
Tänk er den flickan.
Den flickan är jag - Sara.
/- sara bohlin
