20:31
jo , jag älskar verkligen livet och det har jag nog alltid gjort, men sakerna som inte stämmde fick mig att blunda mot de saker som verkligen stämde.
jag fokuserade på det jag inte hade när det jag hade var så mycket bättre.
sen förlorade jag allt och står kvar som en fjant och tycker synd om mig själv.
allt du för kan du välja! allt du gör kan du påverka!
ingen tvingar dig till något och du kan aldrig skylla ifrån dig.
och du kan aldrig tycka synd om dig för sakerna du gjorde.
jag har vart lycklig , jag är lycklig!
men helt plötsligt kom det från ingenstans, någon sorts ångest blandat med panik!
min hjärna tänker så himla mycket och ibland pallar jag inte.
orkar inte analysera allt som påverkar mig , orkar inte allti bry mig och då blir jag helt nere istället.
jag har så många som älskar mig och så många jag borde vara tacksam över , men mitt där i smeten så känner jag mig otrygg och vet inte till vem jag ska säga vad.
en kompis till mig , jag hade inte så djup relation med personen, trodde jag.
personen berättade en väldigt väldigt personli sak om personens vän! som också är min vän.
och det får mig verkligen att tänka, kan jag lita på denna personen?
eftersom personens vän tydligen inte kunde det?
jag vet inte om personen behandlar mig annorlunda och att man kan lita på personen.
men det gör mig osäker, och nu först efter allt jag sagt kommer jag på det.
och jag vet inte vad jag ska ta vägen eller vad jag ska göra.
om jag säger ngt kommer det kanske bara bli värre? eller?
jag vill få en bekräftelse , en uppenbarelse från någon.
något som säger mig något jag letat efter länge.
jag vill känna trygghet, jag vill kunna andas ut. bara kunna blunda och slippa känna blickar.
finns det kvar?
är det bara med en typ familjemedlem man kan andas ut?
bara vara slippa tänka.
som precis innan du somnar, allt är bara underbart. sån harmoni.
jag vill känna det hela tiden!
och jag vill ha tillbaka det lyckliga jag vet att jag kan få!
varför kan inte alla bara vara sådär lyckliga! förr eller senare måste man väll tröttna på att vara olycklig?
är alla som säger att dom är olyckliga olyckliga? för att man sticker ut mer? får mer uppmärksamhet?
känns som om alla är depp , man sticker ju ut mer av att vara lycklig än olycklug nuförtiden.
ska det verkligen vara så?
som sagt så analyserar jag precis allt som stör eller påverkar mig. och förr eller senare blire la blogginlägg av det..
''gö de små sakerna i livet betydelsefulla''
/- sara bohlin
åh, bra inlägg! go for it! gå mot strömmen! våga vara glad! finns så sjuk mycket bra i livet. ha som måtto: "living to make history" tänk att varje dag har kapacitet att bli den bästa någonsin. gör något galet, något roligt, något annorlunda - skapa historier att berätta för dina vänner, dina barn din släkt. gör saker. skapa historia och folk kommer alltid vilja höra vad du har att säga!
(tror bestämt jag var avsändaren till "sis")
vill bara skriva att jag älskar dig. och att jag vet hur det är att vara tonåring. även om du kanske inte tror att ja gått igenom samma förvirring o tankar (vilket jag kanske itne har för vi är ju alla olika) så har jag iaf gått igenom liknande. och ibland blir man så frustrerad att man blir yr. tex, när man plötsligt blir superdeppig utan att veta varför... så onödigt. man måste bara vägra vara deppig. se det positiva i allt. love you and miss you.
