accordingtoher

Mitt hjärta gjorde en volt och jag började gråta.

Tänk att det var våran låt. Att du älskade den lika mycket som jag..

Det är så svårt att fatta, att vi delat så mycket. Att vi legat med bara några cm mellan oss och skrattat åt all ångest.

Hur du hållt fast mig så hårt när jag fått mina ångestattacker.

Hur vi satt och viskade saker till varann på tåget, alla gånger jag blåst in luft i din mun eller bitit dig i läppen.

Varje gång du rättat mitt dåliga språk eller varje gång du ätit upp mitt godis.

Hur jag alltid satt med mina ben över dina på 533an, när vi tog första doppet 2010 och åkte ner till sjön på en

gammal moppe klockan fyra på morgonen.

Det är så jävla konstigt att från att du var den som stog mig närmast i hela världen, aldrig har jag släppt in någon så nära. Det var så naturligt, det var som vi känt varann för alltid. Efter ett tag så blir man en person genom den andre. På både gott och ont, när personen satt sånna djupa spår att du har svårt att fatta hur du kunde vara lycklig innan han kom och skakade vett i dig. Hur den personen kan vara den du berättat din mörkaste hemlighet..

kan vara någon som du aldrig pratar med längre, och som har en ny som han älskar nu.

Hände vi någonsin eller var den bara en dröm jag hade?