accordingtoher

Jag hatar återfall, det är det värsta jag vet.
När man tror och verkligen hoppas att det börjar bli bättre så bara rasar det, och du är tillbaka.
Tillbaka i botten av smärta och hopp .

Min vardag fylls av ångestattacker, panikanfall blandat med svek och skitsnack.
Lösningen är den vanliga, skada dig själv.
Men det räcker inte för mig längre. Det brukade räcka.

Ångestattacker ledde till att jag dränkte min hud med blod som tömts ut från mina armar.
Jag kan inte hålla igen längre, kan inte skära bort det, kan inte skrika ur mig det.

I sju dagar nu har jag hört änglavingar som slår bakom mig, men det finns aldrig något när jag vänder mig om.
Känns som mitt psyke äter upp mig innefrån och det finns inget jag kan göra, allt jag är håller på att gå sönder.
Jag vägrar komma lika djupt ner i min depression igen, hatade det.
Det var som om jag levde men såg mig själv ur ett annat perspektiv.
Som om min vilja och styrka hade lagt av, jag vara var. Fanns ingen kraft i mig.

Dom sa att jag hade alla symptomen, för djup depression.
Att dom var oroliga, det var det ända dom sa.
Läkare och psykologer är det värsta jag vet, dom ger dig en diagnos.
Förklarar varenda fel på dig, hur du borde vara.
Dom sa att dom förstod att jag mådde dåligt.
Hur fan skulle dom kunna förstå? Det var det dummaste jag hört.
En jävla utbildning kan inte få er att förstå min jävla smärta.
Man måste uppleva allt det där hemska för att kunna känna ren smärta.

Jag tror att den renaste smärtan inte går att reparera, har du en gång känt den kommer du aldrig bli hel igen.


Jag kanske inte är så stark som jag trodde, men ibland undrar jag.
- Vart fan går min gräns?

/- s