accordingtoher

Nu design, som suger. Orkar faktiskt inte bry mig om så ytliga saker ändå.
Livet är pinsamt ironiskt, allt skrattar åt mig. Är så galet patetisk och ynklig just nu.
Kände för att skriva en glad text igår:

Jag vill simma i heroin, dö av trippen.
Känna ångesten av att vakna på en bänk i vasa, leva på riktigt.
Skära in känslor i armen. Höra ljudet av huden som snabbt och vackert delar sig
som havet i egypten. Se blodet täcka handleden. Frihet.

Känner att jag är som lägst nu, allt faller ihop. Har försökt vara stark och verkligen visa mod.
Men nu försvann du och du var mitt ljus. Fyfan, varför lät jag mig luras av kärleken.
Det finns inget gott i det, inget gör dig gott. Du mår bra i ett halvår, sen får du ett 6 månader slag i ansiktet tills du vaknar och upptäcker att det var inte så smart att falla för honom. För du visste att han var så underbar och perfekt att det blir du som såras i slutet, för två pesoner kan inte hålla ihop föralltid i denna ålden. Det visste du.

Men nej, jag var en plågad svag själ som ynkligt behövde något stabilt att andas ut vid, och jag förstörde mig själv totalt.
Är så besviken på kärleken, att det blir såhär.
Hur kunde vi hamna här? Varför försvann det?
Det var ju du, alla dina detaljer gjorde dig så vacker, du var så annorlunda från alla andra.
Och nu är du borta.
Du var så speciell, Oskar.

/- sara bohlin