accordingtoher

När vi har pratat och fått en inblick i vad som händer i ditt liv igen.. Klart det känns så underbart att du bara ville prata lite men du sa till mig att tänka på det du sa, och det är allt jag tänker på nu..

Vet egentligen inte om jag vill att du ska läsa detta.. mina fingrar skakar och tanjenterna smetar ihop sig pga mina tårar, men vet inte vem jag ska vända mig till just nu så jag låter det komma ut över bloggen, som vanligt.

Vet att vi kommer att kunna vara vänner i framtiden, men min panik kommer hela tiden. Det går inte att hålla tillbaka när minnerna kommer. Från allt vi faktiskt gjort, alla känslor. Hur jag kunde känna mig yr av din närvaro, för att jag var så himla, himla kär i dig.

Hur jag kunde göra dig lycklig från att du var olycklig, till att du kunde göra min dag underbar bara genom att säga några ord.. hur du kunde göra mig så lycklig.

Adrig trodde jag att under våran tid, att du föll ihop mitt framför ögonen på mig.. hur du prioriterade alla framför dig själv, när du behövde de andra som mest. Hur du kunde sitta och tvätta rent min sår medan du själv föll ihop.

Och jag märkte inte något, inte ett piss. Jag visste att du mådde dåligt, men inte att du var så dålig..

Det visste jag aldrig Oskar, och jag vill att du ska veta att om jag hade kunnat göra vissa saker omgjorda, så hade jag ändrat vissa saker. Jag hade gjort allt för oss. Jag hade börjat prata med någon som du sa.. Så du slapp ta allt hela tiden.. hur jag kunde vara så egoistisk och lägga allt på dig..

Varför är det så svårt att se?

Det är fan psykisk tortyr att veta; att om du hade tänk om så hade kanske du fortfarande vart lycklig.

---

Jag har ett litet hopp, som jag håller mig fast vid, och det hoppet är att våran kärlek var så jävla stark att den bara inte försvinner bort på så kort tid.. det kanske känns så nu för dig men det kanske inte måste vara så?

Utan det här hoppet hade jag brutit ihop totalt. Hade nog bara stängt in mig i mig själv och aldrig vågat se ut igen.. Skämts så mycket.

Men jag hoppas att när du mår bättre, så kan vi börja umgås igen.. Och då kanske intresset och kärleken sakta smyger sig fram.. fast jag vet inte säkert om du ens vill bli tillsammans med mig, även om kärleken kom tillbaka..

Fan vad jag klamrar mig fast vid ett hopp, en trygghet.

Jag kommer ihåg att du sa att det kommer bli ett tomrum men att du kommer fylla tomrummet med annat..

Det är nog inte säkert jag kommer klara det.. Vill inte ha någon annan än dig där.. Bara du, bara Oskar. Min Oskar.

---

Jag var alltid så jävla stolt över att du var min pojkvän, alla snackade om att killar var piss åså men jag kunde sitta och le och säga '' inte min kille iallafall ''

Och jag minns hur allt var i början, när vi inte kunde få nog av varann verkligen.. Hur ibland vi planerade att bara dra iväg någon helg på sommarn, när du skaffat körkort och bara glömma resten av världen i några dygn..

Att vi skulle åka och hälsa på min syster.. att du skulle komma till hönö.

---

Jag önskar du visste hur lycklig du gjorde mig, så du aldrig ska tro att du gör mig ont  Oskar.

well there was a time when you let me know 
what's really going on below 
but now you never show that to me do you 
but remember when i moved in you 
and the holy dove was moving too 
and every breath we drew was hallelujah

---

Nu ska jag krypa ihop i min säng, lägga mig i fosterställning, gråta tills jag blir så utmattad att jag somnar i mina egna tårar. Tänka på dig och be att allt blir bättre.

/- s