accordingtoher

Ibland när jag åker till stallet, och går förbi min förra hästs spilta så vill jag inte kolla åt det håller, vill inte se att hon inte finns där. Vill väl inte erkänna att hon är borta.

Och det är samma med nästan allt som jag mår dåligt av, vill inte att det ska vara slut mellan oss så mycket att jag kopplar bort det helt, förnekar det totalt, förnekar allt verkligen.

Kanske är det så att man behöver lite hopp om allt för att kunna hantera smärtan? och vi bara tog slut helt och jag bara kapade av allt med en gång, så tror jag att jag hade brutit ihop helt. Man behöver lite stöd och lite hopp om att det kan lösa sig eller att det blir bättre - även om det inte kommer bli det!

Galet hur saker går snett men man får verkligen se det som saker som gör att du utvecklas, för det är det verkligen.

Jag trodde att våran kärlek skulle hålla så grymt mycket längre, men det gjorde den inte för dig och det finns inget jag kan göra i det mer än att stötta dig och hoppas på att du försöker förstå migi framtiden. Att bara för att kärleken tog slut för dig gjorde den inte det för mig, och du kan inte bli sur för att jag saknar det. För det är ju en självklarhet, annars skulle kärlek inte vara kärlek.

Ett tips till alla som fått sina hjärtan ''krossade'': (ska försöka att inte låta för mycket som typ blondinbella) Det blir bättre, varje dag är fan inte samma. Ena dagen kommer du må piss och hata honom, andra kommer du sakna honom och bara ha honom nära, tredje dagen tänker du inte på det osv.

Men jag tror att det finns en andra chans för allt verkligen, och jag tror inte att man ska sluta hoppas på något. Det är det som håller oss levande - hopp

/- sara