accordingtoher

Eller tänka på det som aldrig kommer att ske? Eller det som inte längre kan ske? Att välja rätt väg är aldrig lätt, Det är ett beslut vi tar med endast vårat hjärta som vägledning. Men ibland hittar vi en väg till något bättre. Ibland kämpar vi oss igenom ångern över våra misstag, vår illvilja, vår avundsjuka, och skamen vi känner för att vara de människor vi inte borde vara.

Det är då vi hittar en väg till nått bättre, eller när nått bättre hittar sig fram till oss.

/- s

Trodde aldrig att ni saknade mig så mycket, ni är så fina!

Länka gärna vidare min blogg!

/-s

Jag har, en kanske dum idé. Jag hade tänkt börja på min ''självbiografi'' Jag skriver ett nytt kapitlel varannan vecka. Börjar med när jag var lite och uppåt. När jag slutar skriva på den vet jag inte.

Vad tycker ni? Vad ska bli mitt nästa skrivprojekt, comon ge min insperation.

Vissa tror inte på evig kärlek, det gör inte jag. Inte för att jag en gång förlorat och allt känns hopplöst. Utan för det kommer en dag då vi har föndrats så snabbt, till något bättre eller sämre att det inte längre finns en match mellan er.

Det är min teori.

Ska man klandra sig själv för det? Ska man klandra sin partner? Det finns ingen att klandra, inget att ångra.

För att ibland blir saker som det blir för en godare anledning. Du hade för mycket att ge, och den personen stoppar det för dig. Kanske kände han det, eller så kände du det också. Ibland måste man öppna ögonen. Saknar jag kärleken eller saknar jag honom/henne? Utan era starka minnen, hade du saknat ändå? Man får aldrig glömma att minnen kommer förevigt vara minnen. De är dåtida händelser som gjort någon betydelse i ditt liv. Därav tänker du fortfarande på dem. De säger att man inte kan innas något från när man var 0-4. Men det har fel. Jag minns när polisen tog mig från mina föräldrar, det kommer jag aldrig göra. För det minnet har satt sådana spår i mig.

Precis som minnet från den väldigt speciella kärleken du än haft, så kommer det göra något för dig. Det måste inte vara något dåligt. Ta vara på era minnen men låt dem inte förgöra dig från insidan. Förvandla inte fina minnen till dåliga pga vad du känner idag. Hylla dina minnen.

---

En av mina bästa vänner gjorde slut med sin pojkvän, sin kärlek. Hon började ångra sig men ville inte svälja sin stolthet för att berätta det, hennes ilska tog bort det. Hon ringde honom en kväll, han sa att det var över och att hon borde gå vidare. De två meningarna blir som silver på en vampyr. Det bränner tag runt dig och låter dig inte komma undan. Hon blev färkrossad och grät, grät ut allt hon hållt inom sig den tiden. Duvet, när det känns som din hals och gom ska explodera. Killen finns inte kvar längre. Det var försent sa han.

Vad kan man säga i det läget? Man blottade hela sin insida för den speciella personen. Och han bara stängde ögonen.

Även om det är försent så fanns det aldrig något ''i tid'' -för det var som det var. Och du måste låta det omfamna dig, spring inte iväg från din smärta. Konfrontera den. Skrik, gråt, sjung. Få ur dig det, ta av dig den mask. Det finns absolut inget dåligt med hur du är eller hur du mår. Smärta är en känsla, och du behöver känslor för att överleva.

Det finns ingen som du, Jag älskar dig.