accordingtoher

Ibland när jag åker till stallet, och går förbi min förra hästs spilta så vill jag inte kolla åt det håller, vill inte se att hon inte finns där. Vill väl inte erkänna att hon är borta.

Och det är samma med nästan allt som jag mår dåligt av, vill inte att det ska vara slut mellan oss så mycket att jag kopplar bort det helt, förnekar det totalt, förnekar allt verkligen.

Kanske är det så att man behöver lite hopp om allt för att kunna hantera smärtan? och vi bara tog slut helt och jag bara kapade av allt med en gång, så tror jag att jag hade brutit ihop helt. Man behöver lite stöd och lite hopp om att det kan lösa sig eller att det blir bättre - även om det inte kommer bli det!

Galet hur saker går snett men man får verkligen se det som saker som gör att du utvecklas, för det är det verkligen.

Jag trodde att våran kärlek skulle hålla så grymt mycket längre, men det gjorde den inte för dig och det finns inget jag kan göra i det mer än att stötta dig och hoppas på att du försöker förstå migi framtiden. Att bara för att kärleken tog slut för dig gjorde den inte det för mig, och du kan inte bli sur för att jag saknar det. För det är ju en självklarhet, annars skulle kärlek inte vara kärlek.

Ett tips till alla som fått sina hjärtan ''krossade'': (ska försöka att inte låta för mycket som typ blondinbella) Det blir bättre, varje dag är fan inte samma. Ena dagen kommer du må piss och hata honom, andra kommer du sakna honom och bara ha honom nära, tredje dagen tänker du inte på det osv.

Men jag tror att det finns en andra chans för allt verkligen, och jag tror inte att man ska sluta hoppas på något. Det är det som håller oss levande - hopp

/- sara

Orkar inte sakna mitt rum bara för att kunna göra det, saknar att vara fri från det.

Minns inte när jag senast hade en helt ren månad från det

Vill bara skära ut smärtan som jag alltid kunnat.

Känner mig så himla lurad, sviken och dum.

Fan vad jag vill ha maj igen..

fan

/- s

Trodde verkligen inte att det skulle bli såhär, när vi gjorde slut var du dig själv.. du känns bara så himla annorlunda nu.

Du sa att jag inte skulle försvinna ur ditt liv, att du inte hade klarat det. Men nu är det ju du som försvinner ur mitt liv.

Jag får verkligen panik av det, vet inte vad jag ska göra längre. Behöver träffa dig, behöver prata med dig.

Tänk om vi inte ses nästa månad heller, eller efter den.. då har jag inte fått träffa dig på tre månader. Och tänk om du har glömt mig då, jag älskar dig.

Bryter ihop. hejdå

jag önskar att vi kunde delat på din smärta, och gått igenom det tillsammans..

Vill bara ha dig här, önskar allt bara var en dröm..

Är trött på att gråta och sakna.. vill bara känna att du är min igen.

/- s

Allt var så äkta. Jag drömde att jag hade vart ute i regnet och gått, och när jag kom hem mitt i natten. När jag gick ner på mitt rum, så satt du på min säng. Och du hade på dig din fina röda skjorta. Jag satte mig bredvid dig, du tog min hand och sa att du var kär i mig.

Sen vaknade jag.

När vi har pratat och fått en inblick i vad som händer i ditt liv igen.. Klart det känns så underbart att du bara ville prata lite men du sa till mig att tänka på det du sa, och det är allt jag tänker på nu..

Vet egentligen inte om jag vill att du ska läsa detta.. mina fingrar skakar och tanjenterna smetar ihop sig pga mina tårar, men vet inte vem jag ska vända mig till just nu så jag låter det komma ut över bloggen, som vanligt.

Vet att vi kommer att kunna vara vänner i framtiden, men min panik kommer hela tiden. Det går inte att hålla tillbaka när minnerna kommer. Från allt vi faktiskt gjort, alla känslor. Hur jag kunde känna mig yr av din närvaro, för att jag var så himla, himla kär i dig.

Hur jag kunde göra dig lycklig från att du var olycklig, till att du kunde göra min dag underbar bara genom att säga några ord.. hur du kunde göra mig så lycklig.

Adrig trodde jag att under våran tid, att du föll ihop mitt framför ögonen på mig.. hur du prioriterade alla framför dig själv, när du behövde de andra som mest. Hur du kunde sitta och tvätta rent min sår medan du själv föll ihop.

Och jag märkte inte något, inte ett piss. Jag visste att du mådde dåligt, men inte att du var så dålig..

Det visste jag aldrig Oskar, och jag vill att du ska veta att om jag hade kunnat göra vissa saker omgjorda, så hade jag ändrat vissa saker. Jag hade gjort allt för oss. Jag hade börjat prata med någon som du sa.. Så du slapp ta allt hela tiden.. hur jag kunde vara så egoistisk och lägga allt på dig..

Varför är det så svårt att se?

Det är fan psykisk tortyr att veta; att om du hade tänk om så hade kanske du fortfarande vart lycklig.

---

Jag har ett litet hopp, som jag håller mig fast vid, och det hoppet är att våran kärlek var så jävla stark att den bara inte försvinner bort på så kort tid.. det kanske känns så nu för dig men det kanske inte måste vara så?

Utan det här hoppet hade jag brutit ihop totalt. Hade nog bara stängt in mig i mig själv och aldrig vågat se ut igen.. Skämts så mycket.

Men jag hoppas att när du mår bättre, så kan vi börja umgås igen.. Och då kanske intresset och kärleken sakta smyger sig fram.. fast jag vet inte säkert om du ens vill bli tillsammans med mig, även om kärleken kom tillbaka..

Fan vad jag klamrar mig fast vid ett hopp, en trygghet.

Jag kommer ihåg att du sa att det kommer bli ett tomrum men att du kommer fylla tomrummet med annat..

Det är nog inte säkert jag kommer klara det.. Vill inte ha någon annan än dig där.. Bara du, bara Oskar. Min Oskar.

---

Jag var alltid så jävla stolt över att du var min pojkvän, alla snackade om att killar var piss åså men jag kunde sitta och le och säga '' inte min kille iallafall ''

Och jag minns hur allt var i början, när vi inte kunde få nog av varann verkligen.. Hur ibland vi planerade att bara dra iväg någon helg på sommarn, när du skaffat körkort och bara glömma resten av världen i några dygn..

Att vi skulle åka och hälsa på min syster.. att du skulle komma till hönö.

---

Jag önskar du visste hur lycklig du gjorde mig, så du aldrig ska tro att du gör mig ont  Oskar.

well there was a time when you let me know 
what's really going on below 
but now you never show that to me do you 
but remember when i moved in you 
and the holy dove was moving too 
and every breath we drew was hallelujah

---

Nu ska jag krypa ihop i min säng, lägga mig i fosterställning, gråta tills jag blir så utmattad att jag somnar i mina egna tårar. Tänka på dig och be att allt blir bättre.

/- s

Känns verkligen som det var mitt fel, för saker jag berättade, som om jag skrämde iväg dig på något konstigt sätt.

Att du tyckte det blev för mycket, och sen bara försvann känslorna.

Jag vet att jag inte ska tänka såhär, men hur fan kan en sådan kärlek försvinna så? Det är som mitt hjärta tror att när du mår bättre kanske du inser, vad du går miste om? Men min hjärna säger till mig att släppa detta.

Och det är jävligt svårt, för jag saknar dig, som du är. Inte bara vårat förhållande. Och när du sa att du inte ville ses på ett tag så tog jag det som föralltid.

Det kändes verkligen så, som om nu är du klar med mig och bara puttar ut mig ur ditt liv..

Var det så det skulle sluta? Om vi träffas, så kommer jag inte veta vad jag ska säga eller hur jag ska reagera.

Behöver dig här som säger att allt blir bra igen... fan

/- s